För några år sedan var jag på en kurs i bibliodrama. Man skulle ta en scen ur bibeln, välja en av personerna och föreställa sig hur det skulle kunna vara idag. Det var precis efter min mamma”ledighet”, det tyngsta jobb jag någonsin haft. Veckan innan hade jag läst en notis om en mamma som kastat sitt barn i vattnet från Tranebergsbron. Och tackat Gud för att det inte var jag. Efter alla vaknätter kändes det som rena turen att det inte var jag.
Jag valde en scen ur bibeln som alltid förefallit mig så obegriplig: Lukas 7:36-50, berättelsen om kvinnan som smorde Jesu fötter. Vem var hon? Vad drev henne att göra så? Finns det någonting som skulle kunna få mig att göra något sådant? Jo, kanske.
* * *
Jag känner mig alldeles skakad. Fattar ingenting. Att mina synder är förlåtna. Att jag är OK. Trots det jag gjorde.
Jag fattar inte vad som hände. Jag vet bara att plötsligt kan jag andas. Och att mitt hjärta svämmar över av tacksamhet, och av längtan att dela med mig.
Det var så, förstår ni, att jag slängde ned Johannes från Tranebergsbron. Ja. Jag gjorde det. Det var jag som gjorde det. Han hade kolik, hade gråtit tjugo timmar om dygnet sedan han var tre veckor. Hans pappa misshandlade honom, så jag tog honom med mig och flydde till Stockholm. Men här har jag ingen alls som hjälper mig.
Och Johannes skrek och skrek. Jag gick med honom i famnen, dag efter dag, natt efter natt, höll honom, tröstade honom, älskade honom. Men det tog aldrig slut. Det är konstiga saker som händer med en människa när man inte får sova.
Den där dagen nar det hände skulle jag gå och handla. Självklart hade jag med Johannes, jag kunde ju inte lämna honom ensam. Han låg i barnvagnen och skrek, och jag försökte tänka ut vad jag behövde handla.
På Tranebergsbron mötte jag två kvinnor i femtioårsåldern och hörde den ena säga till den andra: Det är då för hemskt med de där tonårsmammorna, att låta ungen ligga och skrika sådär, lite får man väl ändå bry sig om sitt eget barn.
Då var det som om något slog alldeles slint inuti huvudet på mig. Som om någonting slets sönder, allt blev rött. Jag började skrika, jag slet upp Johannes ur vagnen, och innan jag hann fatta vad jag gjorde hade jag slängt ut honom över räcket. Sedan lade jag mig ner och somnade.
De säger att jag är tokig. De säger att det jag gjorde är obegripligt, oförlåtligt. De säger att så skulle de ALDRIG göra. Det skulle inte jag heller. Men jag gjorde det. Mitt älskade, älskade barn.
Och sedan berättade Maria om den där Jesus. Hur han hade befriat henne från hennes synder. Och jag visste att henne måste jag få träffa, kosta vad det kosta vill, det är min enda chans, det finns inget annat. Som ett sista halmstrå före drunkningsdöden. Att livslusten ändå kan vara så stark.
Jag fick höra att han var på besök i Stockholm. Hos Axén-Ohlin, farisén, förstås. Där samlas fint folk.
Jag fattar inte att jag gjorde det. Jag tog med en tub exklusiv fransk fotkräm som jag fått av min mamma i bröllopspresent och begav mig till Axén-Ohlins hus. Det var som i en dimma, som en våg som förde mig fram genom gatorna. Jag brukar inte göra sådär!
Vakterna vid dörren försökte stoppa mig, men jag knuffade undan dem, och innan de hunnit komma över förvåningen var jag redan inne i salen där alla de rika och mäktiga satt till bords. Jag stannade upp vid dörren, vad är det jag håller på med, såhär kan man ju inte göra, men sen kom vågen igen och bar mig fram till honom. Jesus.
Så fort jag fick se honom började jag storgråta. Jag kan inte förklara vad det var, kanske hans ögon – han såg på mig som om jag vore värdefull.
Tid och rum försvann, jag sjönk ner vid hans fötter för att smörja in dem. Hela tiden grät jag, hans fötter blev alldeles våta av mina tårar, och jag hade ju ingenting att torka med så jag försökte torka dem med mitt hår. Och hela tiden såg han på mig sådär, som om jag var värdefull.
Så till slut sa han: Dina synder är förlåtna. Gå i frid.
Frid. Ja. Jag är älskansvärd. Trots allt. Du är älskansvärd. Älskade medmänniska, vad kan jag göra för dig idag?