Att tro på Gud är inte så mycket en fråga om för-sant-hållande
som om ett val av inställning till livet.
min högt älskade konfirmationspräst Bertil Johansson
Detta är, i något redigerad form, mitt konfirmationstal. Jag blev konfirmerad 2003, som vuxen. Det var ett mycket stort, och mycket modigt, steg i mitt liv, att ta till mig och stå för att jag är en troende människa.
Jag vill berätta för er om min väg till Gud.
Men först vill jag berätta att jag är något så fruktansvärt glad, stolt och tacksam för att jag står här idag. Släng dig i väggen, Edward! Det är ine längre du som bestämmer här! Edward är en röst i mitt huvud som försöker göra gällande att jag inte borde vara här (eller någon annanstans heller för den delen). Vem tror du att du är egentligen, ful, tråkig och lat så det luktar om dig. Jag har döpt den här rösten till Edward för att göra tydligt att han inte är jag. Edward tror att jag inte får vara För Mycket. Men jag tycker att vi människor ska vara just precis så mycket som vi är. Edward tror att jag inte får ta plats och ställa till besvär. Men jag står här, och jag har ställt till en hel massa besvär, jag har till och med bett organisten spela psalmerna i en lägre tonart!
Så. Här står jag och tar plats. För att jag har något att berätta. För att jag vill träda fram och bli synlig. För att jag inte tycker att sådana som Edward ska ha makten här i världen. För att jag tror att Gud har skapat oss människor för att vi ska vara precis de vi är. Och som ett tack till alla de människor som trätt fram och gjort sig synliga för mig.
* * *
Sådär. Det var inledningen. Nu börjar själva berättelsen. Den börjar med ett av de största miraklen i mitt liv. Det inträffade på hösten 1964, när jag precis hade blivit till i min mammas mage. Min mamma, en liten oälskad arbetarklassalkoholistunge, manodepressiv och skör som ett äggskal, och min pappa, rationell, förnuftig, kontrollerad, förmedlare av Levnadsreglerna: Gör som du blir tillsagd, ställ aldrig till besvär, gråt inte och int e de nu sen någå mer me de. De här två människorna älskade med varandra och jag blev till. Jag var på sätt och vis efterlängtad, de var mycket lyckliga för graviditeten och bestämde redan tidigt att deras son skulle heta Jan.
På hösten 1964, i fjärde månaden ungefär, blev min mamma tvångsinlagd på psyk. Hon hölls fastbunden och tungt drogad, och läkarna vände sig till pappa och uppmanade honom att besluta om abort. Mammas sjukdom ansågs vara ärftlig till 50%, och medicineringen skulle troligen ha skadat fostret, dvs mig. Mamma, i vars mage jag växte, var inte tillfrågad, utan man vände sig till pappa, rekommenderade och insisterade, framhöll att ett beslut om abort var det enda förnuftiga.
Det är argument som borde ha bitit på min pappa. Han hejar helhjärtat på förnuftet, inte känslorna. Men min pappa, som alltså aldrig i hela sitt liv, varken förr eller senare, någonsin ifrågasatt någon Auktoritet, fattade, då på hösten 1964, det fullkomligt vansinniga, trotsiga och irrationella beslutet att jag skulle få födas, och att mamma skulle skrivas ut från sjukhuset på hans ansvar. Det kallar jag idag för Gud.
* * *
Jag tror att ju mer man känner mörkret, desto mer kan man se och förstå att ljuset är ljus. Jag tror att mina första 20 år är den svarta sammeten i botten på det smyckeskrin som är mitt liv idag. Ädelstenar syns bäst mot svart sammet. Det är mitt sätt att orka bära det som hände sen: jag föddes, min pappa var inte där och min mamma skrek (och fortsatte att skrika): Jag vill inte ha den där ungen.
Jag lärde mig mycket snabbt att inte synas. Bara den som inte gråter får mat. Bara den som inte gråter får möta en annan människas blick, känna en annan människas hud. Den som gråter, ropar, behöver, längtar, jublar, vill, den får inte.
Jag växte upp som pappas flicka. Snäll och förnuftig. Grät inte, behövde inte, tjatade inte, ställde inte till ett enda besvär för någon enda människa. Min pappa och jag, vi var de förnuftiga människorna i det fullkomliga kaos som min mammas sjukdom skapade. Fast jag visste inte då att det var en sjukdom. Det var något ytterst skamligt att vara psyksjuk, och för att skona mamma sade de istället att det var för att jag var, för att jag än en gång hade gjort henne så ledsen att hon måste läggas in på sjukhus. Här har jag offrat hela mitt liv för dig och dethär är sen tacken, sa mamma. Den klokare ber alltid om ursäkt, sa pappa. Förlåt, sa jag. Förlåt förlåt förlåt förlåt. Men hur jag än ansträngde mig lades mamma ändå alltid in på sjukhus igen.
Inte vet jag varför jag inte gick under. Det är helt oförklarligt. Enligt alla barnpsykologiska teorier borde jag inte ha klarat mig. Idag kallar jag det för Gud. Någonstans mitt i all denna isande ensamhet bar jag i mitt hjärta något slags Aning. Jag brukade gå upp på morgnarna före alla andra, smög iväg ut i skogen till min sångsten, klättrade upp, satte mig, vände ansiktet mot solen eller regnet och sjöng om en möjlighet till något annat: Liten blir stor, drömmer och tror, kommer du snart till mig?
* * *
När jag var sexton år var jag på konfirmationsläger. Inte för att jag sökte något, utan för att det hör till. Där såg jag något mycket underligt: Människor som verkade acceptera mig som jag var. Människor som uttryckte glädje, värme, tacksamhet och uppskattning. Jag blev livrädd. Jag kunde inte avläsa vad de ville att jag skulle prestera. Och tänk om jag blev insugen i det där! Varje förnuftig människa måste ju nämligen inse att det inte kan finnas någon Gud, och att kyrkan bara är en samling patetiskt lallande Jesustyper. Tänk om jag lät mig förledas att bli en sådan! Och i så fall, hur skulle det gå när de kom på hurudan jag Egentligen är? Ful, tråkig och lat så det luktar. Så jag sade NEJ. Höll fast i vad jag kunde hitta, vaddå kvinnan tige i församlingen, vaddå offrat sitt liv, vaddå fattig syndig människa, och sade NEJ. Alla i klassen blev konfirmerade, utom jag.
* * *
Ett år senare fick pappa en hjärtattack. Han låg på sjukhuset och ingen visste om han skulle leva eller dö. Mamma var förtvivlad och skrek, som hon brukade: titta nu vad du har gjort!
Hur bär man en sådan skuld? Vart går man när det inte finns någon att gå till? Det fanns ingenting jag kunde göra. Ingenstans jag kunde gå. Då gick mina fötter till kyrkan. Till Gud, som inte heller kunde finnas. Jag satt där i kyrkbänken, alldeles ensam, alldeles stum. Jag kunde ju inte ens lova Gud att om bara pappa fick leva så skulle jag tro, för då skulle jag förlora pappa i alla fall. Så jag satt där i kyrkbänken, alldeles stum. Då kom Gud till mig, och sade: Det är OK.
Pappa överlevde, och jag fortsatte mitt liv som förnuftig människa.
Eller inte riktigt. Av något slags inre tvång började jag använda allt det där förnuftet till mitt livs stora byggprojekt. Jag skulle bygga något som jag trodde borde kunna finnas fastän jag ännu inte hade sett det: Respekt. Ärlighet. Bättre sätt att hantera svåra känslor än att slå på mig själv eller andra. Förlåtelse. Upprättelse. Vars och ens okränkbarhet och lika värde. Glädje, kärlek. Men jag gjorde det i hemlighet, för jag förstod ju att så kan man inte göra.
Fem år senare hade det här inre tvånget växt sig så starkt att jag avbröt mina studier i fornrysk grammatik och flyttade till Sverige för att sjunga visor. På tåget mot Göteborg bestämde jag mig för att nu, när jag kom till en plats där ingen kände mig, skulle jag låtsas att jag var den jag ville vara. Det gjorde jag. Jag låtsades att jag var en människa som någon kunde tycka om, som någon ville sitta bredvid, som någon ville krama. Och sakta, sakta, blev jag också det. Mer och mer ogenerat snickrade jag på min respekt och glädje.
När jag blivit ytterligare femton år modigare, tre barn klokare och ett antal överlevanden starkare tyckte Gud at nu kunde det väl ändå vara dags att börja kalla allt det där vid sitt rätta namn. Så han valde omsorgsfullt ut en av sina jordiska hantlangare, den enda som jag omöjligt skulle kunna avfärda som lallande Jesustyp, och skickade henne till mig med frågan: Hur har du det med Gud då, Jannika?
Aj, Gud? Alltså, Gud? Jag? Med Gud? Ja. Men…
Jaha, har du ett Men? undrade Gud, och skickade raskt fram en till av sina hantlangare, min älskade präst Bertil.
Bertil fick ligga i som en rem för min frälsning. Oförtröttligt dukade han fram den ena dyrgripen efter den andra, som svar på vad han kallade “mina uppfriskande frågor”.
Vill Jesus att man ska kasta sig för hans fötter eller vill han att man ska gå bredvid honom på vägen?
Får änkan vara stolt över sin skärv?
Jag har väl aldrig bett Jesus eller någon annan offra sitt liv för mig, vad ska det vara bra för?
Det här att Gud skulle vara nån Fader, Herre eller Konung, alltså, det är inte min erfarenhet att sådana personer går att lita på eller känna sig trygg med.
Och det här “fattig syndig människa”-snacket, gäller det lika för mig och han som förgrep sig på mig när jag var liten? Betyder det alltså ingenting vad man gör? Ska jag sitta här och acceptera etiketten “fattig syndare” medan han sitter där bredvid och ler överlägset?
Och det man måste säga nej till då? Får man tänka själv i kyrkan? Får jag tro att Gud talar inom mig? Får min Gud plats i kyrkan?
Kan jag säga att jag tror på Gud? Vad betyder det?
* * *
JA! Ja, jag kan. Ja, jag tror. Ja, jag vill. Jatack till trons gåva. För mig betyder det att jag älskar. Att jag hoppas. Att jag ibland upplever tillit. Att någon bryr sig. Att jag inte är ensam. Att jag inte måste hitta alla vägar själv. Att Edward har fel. Att jag väljer att leva med hjärtat så öppet jag förmår. Att jag är förbunden, med mig själv, med andra människor, med jorden, med kärleken. Välkommen, glädje och smärta. Jag klarar det.
Och Gud möter mig överallt. I mina medmänniskor, i allt det vackra, i min kvillrande glädje och kåthet, i mitt NEJ, i mitt JA, i bönen, i kyrkan, i ett leende på posten, i ett barns hand i min, i en facklig förhandling, i en vän som fanns där när jag behövde, i någon jag fick betyda något för. I det svåraste, när jag levde fastän jag trodde att jag inte kunde, fastän det gjorde för ont, fastän jag inte vågade. I en liten stelfrusen hittekatt. Och i ett litet maskrosbarn som någonstans inom sig bar en kunskap om ljuset så stark att asfalten inte höll.
- Mamma, säger femåringen, visst är Jesus starkare än döden?
- Ja, svarar jag, varför undrar du det?
- Jo för David Vilhelm säger att döden är starkare än Jesus, men det är den ju inte!
Nej, det är den inte. Jag tror på Jesus Kristus, starkare än döden, och på Gud, kärleken. Jag kanske rentav skulle ta och lalla lite…