eller
Droppfkaskan versus Jannika
(berättelsen skriven 1997)
Det här är berättelsen om mitt andra barns födelse. Han föddes på “vanlig” förlossningsklinik, eftersom jag gått över tiden. Efter att ha fött första barnet på ABC-klinik (Alternative Birth Care) och tredje barnet hemma tycker jag att det är väldigt underligt att det är detta som kallas för en “vanlig” förlossningsklinik. Min för-föreställning och utgångspunkt var att det var jag som hade uppgiften att föda barn och att andra hade uppgiften att hjälpa mig. Jag fick erfara att detta inte var någon självklar utgångspunkt. Vi var många som uppfattade oss ha uppgiften att föda det här barnet, visade det sig. Det blev inte så bra.
Vi var verkligen väl förberedda. Vi skulle föda på ABC-kliniken (Alternative Birth Care) på Södersjukhuset i Stockholm, utan ingrepp. Freyja, storasyster, två år, är född där, det var fantastiskt. Vi hade efter mycket funderande kommit fram till att hon skulle få vara med vid förlossningen tillsammans med en “egen” vuxen, Ulrika, så att Freyja kunde komma och gå som hon ville.
Vi hade läst massor av böcker med henne, pratat (hon talade enligt facklitteraturen som en fyraåring), tittat på bilder, sett film, varit på mödravård på ABC, och nu såg hon fram emot att få se sitt syskon komma ut ur mammas snufsa.
Vi väntade. Nisse var ledig, Ulrika jobbade men hade samvetsgrant ordnat med ett gäng vikarier som skulle hoppa in när det blev dags. Jag gick över tiden. En vecka. Nio dagar. Tio. För varje ny dag vidtalade Ulrika nya vikarier, fixade och trixade. Elva dagar. Tolv. Lååååånga strandad-blåval-mässiga, solsvettiga stånkande dagar.
Efter en vecka och sex dagar ville de göra en ultraljudskontroll. “Man brukar göra det för att kontrollera att bebisen mår bra.” Egentligen brukar man göra det vid fulla 42 veckor, men det skulle bli på lördag och barnmorskan sa:
-Vi tar det idag så slipper du vänta ända till på måndag.
Jag fattade inte riktigt det där – jag hade nu absolut ingenting emot att vänta till på måndag. Dessutom fanns alla tecken på att det var på gång (diarré, kraftiga förvärkar, riklig slemavgång) – till måndag fanns goda chanser att det inte skulle behövas något ultraljud. Men om nu barnmorskan så gärna ville, och om vi nu bara skulle kolla att bebisen mådde bra, så… För det var jag tryggt förvissad om att den gjorde.
Hade jag förstått vad denna rutincheck egentligen innebar hade jag aldrig gått med på den. Idag vet jag. Det går inte att mäta hur babyn mår. Det man kan försöka mäta är mängden fostervatten. (En alternativ metod är att själv räkna fosterrörelser, att göra ett sparkogram.)
Om ultraljudet visar att det finns lite vatten kan det bero på att det faktiskt finns lite vatten (allt vatten går inte att se med ultraljud). Att det finns lite vatten är i sig inget problem (barnet lever inte av fostervatten), men en minskning av fostervattenmängden kan ske parallellt med att moderkakan åldras. Om moderkakan åldras kan det hända att barnet får för lite näring vilket i sin tur, om det pågår länge, kan leda till att barnet blir medtaget under förlossningen, det kan till och med dö.
Ingen har kunnat säga mig hur stor (eller liten) risk summan av alla dessa kan-sken sist och slutligen utgör, men rutinen är att man då sätter igång förlossningen och övervakar extra noggrant.
Jag befanns ha för lite vatten, det fanns bara “lite lite precis vid barnets mun såhär”. Doktorn tittade i mina papper och sa med ett stort glatt leende:
-Sådana som ser ut såhär brukar vi sätta igång direkt.
Jag fattade inte genast, väntade på en fortsättning. (Brukar är ju inte detsamma som måste. Hon visste om att jag absolut inte ville bli igångsatt, och dessutom såg hon ju inte särskilt allvarlig ut.) Men det kom ingen sådan fortsättning. Istället sa hon:
-Då ses vi på förlossningen om en timme!
Om en timme!
-Vänta nu, det hinner vi inte, protesterade jag, vi måste få hit vår barnvakt, vi hade ju inte räknat med att föda nu…
-Ja, en och en halv då. Så spränger vi hinnorna och sätter ett dropp.
-Men vi måste ju försöka utan dropp först, invände barnmorskan.
-Ja, vi kan ju säga att vi inte sätter något dropp den första timmen då.
-Nog kan vi vänta några timmar, sa barnmorskan, men det verkade inte som om doktorn hörde. Är det verkligen så bråttom, inflikade Nisse, skulle vi inte kunna vänta till imorgon?
-Det finns ingen orsak att vänta till imorgon, sa doktorn glatt, imorgon är det ju lördag också.
Innebörden av denna formulering gick inte upp för mig förrän långt senare – då trodde jag att bristen på vatten (som senare visade sig vara ett mätfel) gjorde att mitt barn svävade i relativt akut livsfara.
-Men skulle vi inte kunna åka hem en tur först då? undrade Nisse.
-Varför skulle du åka hem? undrade doktorn vänd mot mig. Skulle du vänta på egna värkar då eller, haha?
Och jag förstod att något så dumt kan man ju inte…
-Vad kan hända nu då? frågade jag istället grötigt, i ett försök att få reda på hur illa det var, vad det egentligen rörde sig om.
-Ja, i värsta fall blir det ju kejsarsnitt. Men vi är inte där än, tillade hon glatt då hon såg min darrande underläpp.
När doktorn med ett glatt tillrop svept iväg kom tårarna. Jag grät och grät. Vi dukade fram smörgåsarna vi haft med oss, Nisse och Freyja åt med god aptit. Freyja fann det tydligen inte besvärande att jag grät, hon kom fram och kramade mig, sa
-Är du ledsen, mamma?
-Ja, jag är jätteledsen, nu har det gått så att vi inte får föda babyn här på ABC, vi ska göra det på ett annat ställe som mamma inte tycker om. Men då får vi göra bästa möjliga av det.
Freyja nickade och åt vidare med god aptit.
Jag tvingade i mig smörgås. Salta tårar i söt marmelad. Jag ska klara det här. Jag ska göra allt jag kan för att föda själv. Jag är stark, jag ska vara så stark att de inte kommer med sina nålar och knivar. Mamma ska fixa det, babyn, mamma ska kämpa för dig, för oss.
När Ulrika kommer gråter jag fortfarande, men inte så förtvivlat längre, nu är det lika delar skräck och beslutsamhet. Ulrika ger mig en stor kram, vi pratar lite om vad som ska komma att hända nu, kommer fram till att hon och Freyja ska vara med i alla fall, det ordnas så att de får ett rum på ABC att retirera till vid behov.
Sen går vi ut (barnmorskans idé). En underbar promenad i sjukhusparken, Freyja får springa, jag hoppar groda, i ett sista fåfängt försök att… Nå, jag blir i alla fall på gott humör – lite roligt är det att studsa runt sådär i sjukhusparken tillsammans med min familj. Jag skrattar, stånkar, kommer åter till mig själv.
* * *
Nu är det dags. Vi infinner oss alla fyra på “vanliga förlossningen”, som det av någon outgrundlig orsak kallas (i motsats till ABC), får oss tilldelat rum nummer tio. När vi kommer in där börjar jag gråta igen. En steril sjukhuscell belamrad med allsköns instrument och apparater, gasmask, slangar, nålar, saxar. I mitten av rummet tronar en fulländad tortyrbänk, smal och hård, med knappar och spakar på alla kanter. Den går att höja och sänka – men inte så mycket att jag skulle nå upp och sätta mig på den, jag måste klättra upp! Vid fönstret ett dukat instrumentbord av blank metall. På den vita väggen en tavla föreställande ett virrvarr av spetsiga neonrandiga trianglar (!). Gode Gud, JAG VILL INTE!
Jag sjunker ihop i rummets enda stol. Nisse, underbara Nisse, omskapar rummet så gott det går. För ut alla löstagbara instrument och apparater och täcker in de väggfasta med ett stort lakan. Ut med tavlan, ut ned benstöd, in med blommor, smårutig duk på instrumentbordet, egna saker, gitarr, färska jordgubbar (egentligen får man inte äta). Levande ljus får man inte ha här, lustgasmojängen gör att det är farligt (och rum utan lustgas finns inte här på “vanliga förlossningen”). Det finns ett foto av mig där jag står mitt i allt detta, i min egen förlossningsklänning, med händerna på magen och viskar: Nu babyn, nu gäller det. Vi ska fixa det här, du och jag.
* * *
Klockan 14.40 tar barnmorskan Annika hål på hinnorna (eller “spränger” som det kallas här), CTG-ar (jag förhandlar mig till att få sitta upp) och så går vi ut igen.
Nästan genast sätter det igång, svaga oregelbundna värkar som långsamt blir starkare. Tack, min fantastiska kropp! Tack, min starka livmoder, mitt tappra barn vars hjärtljud passerade utan anmärkning i CTG-kontrollen. Det går, det går!
Väl inne igen (Freyja och Ulrika har gått ner till vårt rum på ABC för att vila middag) berättar jag glädjestrålande att jag fått värkar. Till min stora förvåning börjar Annika då tala om lavemang, om värkförstärkande akupunktur. Jag förstår inte. Det här går ju bra? Jag har ju värkar, babyn mår ju bra? Måste det alltså gå ännu snabbare? Är det fara på färde i alla fall då? Jag frågar försiktigt. Försiktigt – jag vill ju inte att hon ska bli arg på mig, jag vill vara till lags, vill desperat att hon ska tycka om mig – vad ska jag annars lita till?
-Dina värkar är ju inte så täta, om det är mer än fem minuter emellan har de ingen effekt.
Konstigt. Jag som läst så mycket, detta hade jag aldrig hört förr. Fem minuter. (Idag vet jag att det inte alls är sant, men då kom detta påbud att styra hela mitt förlossningsarbete.)
Så detta är alltså inget värt då. Uppgivenheten lurar runt hörnet. Nej, bort det.
Jag övertalar med stor försiktighet Annika att vänta lite till med lavemanget och det, istället går vi ut och går igen. Värkarna tilltar, nu känns de ordentligt. Jag stirrar på klockan, Sex minuter. Fyra minuter (Jaa!). Sju minuter (Faan!). Fem minuter tio sekunder (räknas den?). Innan vi kommer in igen, vid 19-tiden, är det faktiskt mindre än fem minuter mellan de flesta av värkarna, kanske, kanske det går…
Freyja och Ulrika kommer in, jag ammar, sedan går de till McDonalds för att äta middag.
CTG-kontroll igen. Den gäller det att klara, annars blir det dropp. Jag är rädd, hjärtat hamrar nästan i takt med babyns, jag försöker le tappert.
Hjärtljuden (babyns alltså) visar sig vara utmärkta, men mina värkar avtar nästan helt så fort Annika kopplat på bältena. (Självklart – kroppen är ju inte dum heller. När man är fullt upptagen av att avvärja yttre hot är det inte läge för att föda barn. Har förlossningspersonalen verkligen aldrig tänkt på det?)
Under CTG-kontrollen kommer det alltså bara några svaga värkar med långt över fem minuters mellanrum. Jävlar! Jag talar för mitt liv, om värkarna jag hade där ute, de starka, de täta, fyra minuter, ibland till och med tre, talar och talar om att vänta med åtgärder lite till, jag lovar att om det inte går framåt ska jag ta akupunktur senare. Klockan är 21 och Annika ska gå av sitt pass.
Fötterna värker nu av allt gåendet, men jag vågar inte vila för då kommer värkarna glesare, vankar vidare, vidare, som ett jagat djur genom gråa sjukhuskorridorer.
Vid 22-tiden inträder i mitt rum Meningen med denna meningslösa igångsättning.
-Hej, säger hon lågt, kommer fram till mig. Hon har tjocka randiga långsockor på sig under sjukhusklänningen. Det ser lustigt ut, tänker jag, det sticker ut en människa under uniformen.
-Jag heter Mimansa. Jag har läst ditt brev som du lagt i journalen (om att jag själv vill ta ansvar och fatta besluten, om min sprutskräck och om hur jag lärt mig hantera den), jag tycker det var jättefint, jag förstår precis hur du tänker, det informerade valet.
Hon sätter sig på huk, hälsar på babyn i magen (!). Hon berättar att hon jobbat en del med hemförlossningar, att hon själv har fyra barn, om hur hon själv kämpade för att få fatta egna beslut när hon födde…
Jag lyssnar storögt. Hon är så lugn! Tar sig tid, talar med mig, utan apparater. Har hon inte bråttom någon annanstans? Och, det verkar precis som om hon trodde på mig! Trodde mig om att kunna fatta bra beslut, trodde på min förmåga att föda. Men nej, är det möjligt, det är nästan för mycket, tänk om jag faktiskt inte… Nå, om inte annat så tycks hon i alla fall förstå vad som är viktigt för mig i denna djungel, hon är på min sida.
Freyja och Ulrika kommer från McDonalds, Freyja har fått något slags vattenpistol i form av en fågel som hon stolt förevisar, Ulrika berättar att Freyja ammat fågeln hela vägen från McDonalds. Så nu tycker hon (Freyja) att det är hennes tur. Hon får sig en slurk, får ta paus i värkarna, inga problem.
Sedan går hon med Ulrika för att titta på det spännande sjukhuset, springa i korridor, åka gåstol, läsa bok. Då och då kommer hon till mig för att kolla om jag fortfarande har värkar. Det är så spännande så hon kommer inte i säng förrän vid halv två. Jaja, inte kan man alltid sova.
Jag fortsätter också att vanka omkring, korta stunder sätter jag mig ner när det känns för jävligt i fötterna. Värkarna gör ont nu, jag säger AAAAA, det känns skönt. Jag är så innerligt glad för var och en av dem, låter dem komma, tar emot dem, koncentrerar mig, A-ar – och tackar av dem, ler lyckligt efter varje. Mimansa sitter tyst, tittar på mig, ler. Det verkar som att de duger!
Så säger hon:
-Du kommer dig snabbt efteråt.
Min vettskrämda hjärna tolkar: De där värkarna är väl ingenting att komma med eftersom du inte Lider. Vi har inte som rutin att man ler åt sina värkar här.
Så jag kastar mig in i en lång förklaring om hur tacksam jag är för värkarna, att de kommer, för min kropp, för att det – åtminstone hittills (man ska inte vara övermodig) – inte behövts något dropp… Mimansa säger:
-Jag vet, jag känner igen det där, så var det för mig också.
Faran avvärjd för denna gång!
* * *
Mimansa har naturligtvis också order om att göra CTG – jag är ju en Igångsättning, bevars. Först säger hon:
-Nu skulle vi kunna göra ett VU, en vaginalundersökning, och känna efter hur öppen du är. Enda orsaken att göra ett VU är att besluta om eventuella ingrepp. Jag kan inte bestämma att vi ska vänta med det, men det kan du, och jag kan stötta dig i det du beslutar.
Jag förstod inte. Jag förstod inte att man skulle vilja göra ingrepp om de inte behövdes. Jag förstod inte att man skulle vilja påskynda mot min uttalade vilja bara för att det inte fortskred enligt normen (eller för att det var fredag), nu när barnet mådde bra.
Jag trodde att man gjorde VU för att jag skulle känna mig uppmuntrad över att det gick framåt, eller kunna mobilisera (ännu) mera kraft om det inte gjorde det. (När Freyja föddes tog det 38 timmar, det var lagom takt för mig.)
Jag trodde att man gjorde skillnad på nödsituation och icke-nödsituation. Nu har jag fått erfara att åtminstone på den här kliniken skiljer man bara på konstaterad nödsituation och inte-riktigt-ännu konstaterad nödsituation, och att den som inte får exakta genomsnittspoäng på alla undersökningarna betraktas som en i-stort-sett-konstaterad nödsituation som kräver Ingrepp. Jag förstod inte. Jag trodde det var för min skull, mitt nöt.
Så mycket förstod jag i alla fall att om jag inte ville påskyndas skulle jag vänta med VU. Så det var ett lätt beslut.
Sedan är det CTG. Mimansa är, till min stora förvåning, mån om att jag hittar en bra ställning innan hon kopplar på bältet. Hon känner på magen, hennes händer är så lätta! Hon tar på min mage, min kropp som om den vore något heligt. (En tanke far igenom mitt huvud: Hon gör det inte på riktigt. De andra har tagit så hårt, som om magen var ett dött föremål, ett av tusen objekt för undersökning, som att undersökningen, inte magen, är helig. Jag har inte protesterat, har inte ens tänkt att det skulle kunna vara på något annat sätt.)
Så fort bältena är på plats avtar givetvis värkarna. Så jag sätter igång igen, om hur de var så starka nyss, ute, på toa, om hur de avtar i CTG-mojängen… Jag känner mig smått desperat. Mimansa som jag tycker så mycket om och ändå avtar de, hur ska jag då någonsin för någon kunna bevisa att mina värkar är tillräckligt bra, hela tiden väntar jag på att någon ska komma och säga det till mig, att de inte duger, det är bara en tidsfråga, jag antar att alla går och tänker att jaja, låt henne försöka lite till då om hon nu envisas på det där sättet, sedan ska hon minsann få se…
(Inte helt fel gissat, faktiskt. Mimansa berättade efteråt om en ung nitisk doktor som tittade på min (utmärkta) CTG-kurva och sa att nu skulle jag ha dropp. Mimansa sa att jag inte ville det, och doktorn att då fick hon (doktorn) gå in och prata med mig, vid igångsättning ska det vara dropp. Mimansa hade då bestämt sagt till doktorn att den här kvinnan inte ville ha något dropp, och så blev det.)
Jag har en mardröm som jag ännu idag drömmer ibland. Två småpojkar leker med en elektrisk bilbana, de har varsin bil och tävlar om vem som kan köra snabbast utan att sladda ur i kurvorna, de är helt absorberade av leken, deras ögon lyser. Fast pojkarna är inga pojkar utan läkare, bilarna är liggande kvinnor kopplade till droppställningar, fartreglagen är droppräknare. Läkarna skruvar upp så mycket de vågar, deras ögon lyser, det gäller att köra så fort man kan utan att sladda ur i kurvorna, att komma först är mycket viktigt, de är helt absorberade…
* * *
Alltnog, här sitter jag alltså i CTG-bältena och talar för mitt liv. I en andningspaus säger Mimansa lugnt:
-Jannika, det är ingen som kan kontrollera dina värkar med den här apparaten. Man kan bara se att du har värkar, inte hur effektiva de är.
Jag “vet” ju att det där inte är sant – fem minuter max fick det vara och här är det sju. Jag tänker att Mimansa är på min sida, hon förstår hur jag tänker och vet vad hon ska säga för att om möjligt lugna mig och återställa mina värkar, så snällt av henne!
Så blir jag plötsligt medveten om att hon faktiskt inte en enda gång talat om att påskynda mig, inte ens antytt att det går för långsamt. Kan man tänka sig. Jag begrundar detta. När hon till sist tar bort bältena känner jag mig, för första gången sedan jag kom hit klockan åtta i morse, såpass trygg att jag vågar vila en stund. Klockan är 00.45.
Jag klättrar mödosamt upp på den smala, stenhårda sängen, Mimansa hjälper mig att hitta ett sätt att ligga på den. Jag slappnar äntligen av, lyssnar på min vågskvalpskassett, småpratar med Ulrika (de har bytt, Nisse är nere på ABC och sover en stund med Freyja) – underbart!
Efter ett tag blir värkarna starkare – mycket starkare. Nu gör vi VU. Sex centimeter. Jaa! säger Mimansa med ett stort leende och håller upp tummen. Jag har uppenbarligen klarat något slags gräns – det går, det går!
Kort därefter är jag bajsnödig, det kommer inget men det är nästan omöjligt att inte krysta. Så Mimansa kommer med två kuddar i varsin plastsäck så att jag ska kunna stå på alla fyra och flämtvänta på att det ska öppna sig färdigt. Ulrika går ner och hämtar Nisse. Nu gör det mycket ont, jag flämtar för allt vad jag är värd, är helt inne i mitt värkarbete.
Det är bara det att kuddarna glider isär hela tiden. Jag tänker inte på att man skulle kunna göra något åt det, är bara så tacksam att jag fått kuddar. Naturligtvis måste det vara plast på så att jag inte besudlar sjukhusets egendom, tänker jag suddigt, och håller istället emot med magmusklerna samtidigt som jag flämtar (och pausar) – ett digert arbete (försök själv får du se), detta är inte direkt vilsamt. Men jag är ju stark, tänker jag, jag begär inte att det ska vara lätt. Vad som helst bara de lämnar mig i fred.
* * *
Mitt i detta är det barnmorskebyte. Mimansa sätter sig bredvid mig på golvet och säger hej då och lycka till och jag ska tänka på dig.
Efter en stund kommer Annika. Så skönt att det inte blev en tredje. Jag tycker inte jag kan stå så här på golvet nu när Annika kommit (hon sätter sig inte bredvid mig), så jag reser mig, vankar mödosamt runt medan vi pratar. Bara sex och en halv centimeter öppet, har Annika känt.
Jag nämner att när jag födde Freyja var det så att jag fick börja krysta när hon egentligen var ganska högt uppe ännu, att barnmorskan då petade bort en kant med fingrarna och att det gick jättebra.
Då vill Annika att jag ska sätta mig på förlossningspallen (där jag bestämt att jag vill föda) redan nu, så ska hon se vad hon kan göra.
-Men inte från sex och en halv centimeter väl, mumlar jag, men gör som hon säger. Klockan är 8.00.
Freyja har vaknat, de kommer in, sitter en stund på sängen och tittar på oss, äter jordgubbar. Så går de ut igen, och in, och ut…
Nu är det inte alls roligt längre. Värkarna kommer tätt tätt, de gör helvetiskt ont, jag måste krysta, försöker låta bli, flämtar, skriker, dricker sportsaft för kung och fosterland.
Annika på knä framför mig, hennes hårda fingrar som rotar runt i mitt sköte – hon “dilaterar till åtta-nio centimeter”. Nej, jag kan inte, det går inte, jag måste upp, står ett tag och vaggar. (Jag aktar mig noga för att säga “det går inte” högt, det vore som att skriva under min egen döds (läs dropp) dom. Istället skriker jag: Det gör så ont!
Vad jag menar är: Se mig, tro på mig, se min kraft, bekräfta den, gör så att den finns! Men nej. Annika börjar åter tala om akupunktur.
-Neej! vrålar jag mitt i en värk, fortsätter att vagga, hinka sportsaft, sitta på pallen, krysta, upp och gå, mera sportsaft, det smakar för jävligt men det ger kraft.
Klockan 9.25 tycker Annika inte att det här går bra. Det verkar som att barnet sitter fast på något sätt (vidöppet läge, visade det sig sedan). Annika talar igen om akupunktur, vill sätta skalpelektrod och dropp, tycker att jag ska lägga mig på sängen. Jag vill inte ligga när jag föder, men om barnet sitter fast…
-Nej, jag vill absolut inte ha skalpelektrod om det inte är verklig livsfara, säger jag mellan två värkar, men för att hon inte helt ska tappa tålamodet med mig går jag med på att lägga mig på sängen, och OK, sätt akupunktur då.
På vristerna, tänkte jag, för att förstärka värkarna. Men så tänkte inte hon. Plötsligt är det massor av nålar – utöver dem på vristerna får jag nålar på magen (smärtlindrande) och uppe på huvudet (avslappnande). Jag förstår ingenting – inte fan har jag bett om smärtlindring! Jag håller ju på att föda barn ju – inte vill jag bli bedövad! Får man inte säga att det gör ont!?
Nu ligger jag på sidan på sängen och är helt borta. (Idag vet jag att man kan bli det av akupunktur på huvudet, en del är mer känsliga än andra). Annika arbetar mellan mina ben. Nisse har fått order att hålla mitt övre ben, han följer fascinerat vad hon gör och har visst glömt (den övre delen av) mig. Alla stirrar på mitt sköte – utom jag, för jag kan inte se (som jag på förhand bestämt sagt ifrån att jag ville), jag kan knappt röra mig på den stenhårda sängen. De hejar och hojtar: Lite till, och lite till!
Nu vill Annika definitivt sätta ett dropp. Jävlar, tänker jag, jag får väl trycka ut den då, så att de slutar bråka. Och så gör jag det. En slemmig varm klönt mot mitt lår, långt borta hör jag Freyja: Men titta, där kommer ju Sindre! Klockan är 10.38.
* * *
Jag födde inte fram honom. Jag tryckte ut honom så att de inte skulle använda våld mot mig.
Jag som skulle vara hans mamma, som skulle vara här och ta emot, stark, modig, vacker. Vi som skulle Mötas, han som nyss kommit hit från den Andra Världen och jag som varit där på besök. Jag som skulle finnas här för honom med mina vidöppna sinnen, hälsa honom välkommen till jorden – jag låg där som en strandsatt fisk, invaderad, neddrogad, avskuren. Han försvann ut ur min kropp och jag var inte där. Jag vet inte vad de gjorde med honom. Jag kunde inte röra honom, inte se honom, inte ta in. Bara upptagen av detta enda: Nu ska jag väl få vara i fred åtminstone.
Inte. Allt fortsätter som om ingenting särskilt hade hänt. Ingen tystnad ens. Efter en stund får jag Sindre till bröstet (Freyja och Nisse har tydligen klippt navelsträngen), och Freyja kryper upp till mig i sängen och får det andra. Jag ligger platt på rygg på den hårda smala sängen, blir tvungen att hela tiden lyfta båda barnen med armarna för att de inte ska ramla i golvet.
Jag ber om att få sitta upp, om att få en kudde till åtminstone, jag kan inte se mitt barn. Fyra gånger ber jag, inget händer. Istället är det ett himla hallå mellan mina ben, Annika trycker, klämmer och drar.
-Jag måste få ut moderkakan.
Men herregud, jag då, jag vill se mitt barn, moderkakan kommer väl av sig själv den, jag ammar ju två barn här, det är väl goda chanser, låt mig vara, låt mig sätta mig upp!!
Men jag säger inget, får inte fram ett ljud, är bara så sömnig så sömnig. Kommer inte åt att ta bort nålen i huvudet heller, ett barn på varje arm. Ulrika tar den sedan.
Försöker lyfta lite på huvudet själv, för att få en skymt i alla fall av honom jag just har fött. Det går inte. Så jag pratar med honom istället, så gott det nu går. Sluddrar på om hur stökigt det är här, hur ledsen jag är för det, du fick ingen lugn och ro du, liten, det blev inget födelseögonblick för dig…
Nu har Annika fått fram moderkakan (25 minuter, normal blödning, jag kunde alltså lika gärna ha fått vara i fred) och förevisar den och fosterhinnorna. Visst, spännande, men jag vill ju se mitt barn!
Annika talar om att sy, jag mumlar nej, det vill jag inte.
-Men det finns bedövningsspray, säger Annika.
-Å, finns det det, säger jag och försöker låta tacksam, orkar inte annat. Då säger Nisse:
-Men du vill ju inte sys, det har du ju bestämt!
-Mm, mumlar jag.
Gud ske lov är det inga bristningar. Jag orkar inte.
* * *
Nu tar Nisse Sindre, sätter sig på golvet och pratar med honom. Nu får jag sitta upp, närmare en timme för sent. Jag har fortfarande inte sett mer än fostersvulsten på hans huvud, fortfarande inte haft någon ögonkontakt med honom, ser honom första gången där i Nisses famn. Nå, tänker jag dimmigt, det är väl rättvist, vad har nu jag egentligen med det här att göra, det är inte mitt barn, det här angår inte mig. (Samtidigt känner jag skuld – så får man inte tänka. Men jag orkar inte bry mig.) Jag är bara sömnig, hungrig, tom. Koncentrerar mig allt vad jag kan på att hålla mig vaken, det vore ju pinsamt att somna nu, så gör inte en nybliven mor. Till all lycka får vi smörgås just då, den som tuggar somnar inte, den som tuggar somnar inte, densomtuggar….
Barnmorskebyte igen, in kommer Eva.
-Hej, hej, hur är det nu! säger hon glatt – till Nisse. Sedan till mig:
-Och här sitter du och strålar!
Strålar?! Oj! Jag försöker efter bästa förmåga att stråla lite mellan tuggorna så att hon inte ska behöva känna sig dum. Hon har ett patientarmband till mig. Nej, säger jag, jag vill inte ha det. Hon ler så glatt och sätter på mig det.
Hon frågar hur förlossningen varit. Varför gör hon det, inte vill hon veta. Borde jag säga bra tack? Nej, det vill jag inte. Istället säger jag:
-Det var jobbigt här på slutet, jag kunde inte se honom där på magen. Jag bad om att få sitta upp men ingen lyssnade.
-Men han måste ju ligga plant, vet du, när han hade bajsat i fostervattnet, annars kunde det rinna ner bajsvatten i hans lungor.
-Det kunde väl någon ha sagt till mig i så fall!
-Nå, säger hon och ler menande, det kan ju vara så att man är i ett sådant tillstånd att man inte lyssnar riktigt.
Ja. Och det kan ju också vara så att det är något man som barnmorska skulle ta hänsyn till vid en förlossning…
Sedan vill hon mäta febern.
-Varför det?
-Vi kan ju inte skicka ner dig (till ABC) med feber heller!
Och hela tiden är hon så glad! Precis som doktorn där i början. Cirkeln är sluten.
* * *
När jag födde Freyja var jag stolt som en gudinna efteråt. Efter den här förlossningen var jag ett litet barn, i stort behov av att de skulle säga till mig att jag varit duktig. Det gjorde de också. Nisse, Ulrika. Hela nästa natt ägnade jag åt att bli till igen, åt att plåstra om min sargade själ. Pratade, frågade, berättade, badade i uppmärksamhet, stöd och bekräftelse, fick plats. På morgonen hade jag i viss mån återhämtat mig, strålade verkligen lite försiktigt sådär.
Annika kom till mig på ABC nästa dag för att säga att hon var glad att hon fått vara med mig, att hon var fascinerad över min kraft, att hon tänkt att jag ju lika gärna hade kunnat föda på ABC.
Jag sprang på henne ett halvår senare, då kom hon fortfarande ihåg mig, sa att hon tänkt mycket på min förlossning, att det nog inte blev så bra för mig, att hon funderat mycket på det. Stort! Så hon såg ändå. Vågade ta in. Jag finns.
* * *
Sindre föddes inte på sin födelsedag. Situationen blev mig övermäktig, Stora Jag fixade inte att ta hand om Lilla Jag, jag bara försvann. Jag måste förlåta mig, det är tillåtet för mig att inte lyckas alltid. Jag visste för lite, jag gjorde mitt bästa
Det blev bra sedan. När jag klarnat upp efter akupunkturruset satt vi på ABC och bekantade oss med varandra i lugn och ro. Freyja och jag tog en lång, underbar dusch medan Sindre sov. Nästa dag åkte vi hem, och det blev några skimrande veckor när tiden liksom stannade, vävde en magisk kokong runt vår lilla familj, precis som vi önskat att det skulle vara. När vi öppnade oss, tog emot, lärde känna, växte.
Hur man föds är mycket – men jag tror inte att det är allt. Jag tror att det är betydelsefullt efter födelsen också. Det är inte ett ögonblick som avgör allt, det är den långa raden av sammanlänkade ögonblick vi är med om som formar oss, livet ger oss ständigt nya möjligheter. Visst är det lätt hänt att det fortsätter som det börjat, men det är inte nödvändigt att det blir så. Bara vi vågar se att, OK, såhär var det, det blev såhär, då kan vi bryta mönster. Då kan vi skapa nytt, läka, gå vidare, lite starkare, lite klokare, lite större i själen än innan.