Hon heter Kristina och bor på demensboendet.
Idag är hon orolig. Frågar efter sin man.
- Har du sett Erik? Jag måste få tag på Erik.

(Det där är en svår fråga när det gäller dementa. Det är oftast inte meningsfullt att säga som det är, att Erik är död sedan femton år. Kristina kan ju inte komma ihåg det, det blir som att komma med ett nytt dödsbud varje dag. Så oftast blir det att man provar sig fram med annat. Själv brukar jag säga: Nej, jag har inte sett honom idag, och så försöka leda in samtalet på något annat.)

Kristina fortsätter att fråga efter Erik. Till slut säger jag:
- Du undrar och undrar över Erik. Var det något särskilt som du ville säga honom?
- Ja, jag måste ha tag på honom!
- Hm. Hur ska vi göra då? Kanske du skulle kunna skriva ett brev?
Jag ser kollegans skeptiska blick, väljer att inte bry mig om den.
Kristina blir tyst. Så säger hon, lite tvekande:
- Ja, det kanske jag skulle kunna göra.

- Ett brev?? säger kollegan.
- Ja, det är ju alltid värt ett försök, säger jag.
Det är uppenbart att min kollega inte tycker att det är värt något försök, men hon reser sig och går ut i personalrummet, kommer tillbaka med en blyertspenna och en postit-lapp.
- Här, ska du skriva brev nu då! säger hon och lägger sakerna framför Kristina.

Jag ser hur Kristina tvekar. Men så plockar hon upp pennan och lutar sig över postit-lappen. Jag fixar med tvätten, har ett halvt öga på Kristina. Ser hur hon sitter där vid bordet, försjunken i det hon gör, tuggar lite på pennan, skriver något, funderar.
Efter en stund hör jag min kollega:
- Nå, blir det något? Jaha, och vad är dethär? Jaja, nu kan ju Jannika posta det här då!

Jag får postit-lappen av kollegan. Den är fullskriven med oläsliga små krumelurer, men mitt i allt det obegripliga urskiljer jag fyra bokstäver som är fullt läsliga: ÄLSK.

Älsk. Ett kärleksbrev! Kristina har skrivit ett kärleksbrev till sin Erik. Ett stort varmt leende sprider sig i hela mig, jag går fram till Kristina, kramar hennes hand och säger:
- Men å vad glad han ska bli, Erik, när han får brev från dig! Brukade ni ofta skriva till varandra?
Och så får jag höra historien om när Erik låg i lumpen i norra Sverige och Kristina skrev till honom varje vecka…

Jaha, och så har man alltså lovat Kristina att jag ska posta hennes brev. Hur då??? Hur postar man ett kärleksbrev till en person som är död sedan 15 år? Och, spelar det någon roll om man postar ett sådant brev?
Det känns så. Det är ju så med kärleken, den syns inte, men den känns. Jag vill välja att handla som om den var en realitet. Jag tror att vi människor blir fattigare om vi bär oss åt som om kärlek inte spelade någon roll.
På samma sätt är det med detta brev. Det kanske inte syns någon konkret skillnad i världen om jag postar det, men det känns. På något sätt känns det viktigt för mig att få posta det, som en hedersbetygelse till kärleken mellan Kristina och Erik.

Så jag funderar ett tag, och så ringer jag en väninna som har en öppen spis. Förklarar att jag har ett brev som jag behöver posta till en person som är död, och undrar om jag kan få göra det tillsammans med henne, i hennes öppna spis. Det får jag gärna.
Så på kvällen åker jag dit. Vi gör en brasa, jag berättar om Kristina och Erik, om deras livslånga kärlek, om Kristinas brev. Och om min ömhet för Kristina, min önskan att hedra henne och hennes strävan.
Så lägger jag brevet på elden. Ber en bön att det ska få komma fram. Vi sitter tysta en stund, i vördnad. Tänker på den kärlek Erik och Kristina har odlat och fått uppleva. Tittar in i elden, ser hur den flammar upp, hur lågorna utan brådska tar med sig brevet. Lyssnar i tystnaden, eldens stilla sprakande och knäppande, någonstans där ute en koltrast.

Och jag hoppas att också jag en gång ska få uppleva en sådan kärlek.

Hon heter Maria. Hon bor på demensboendet, jag träffar henne varje dag.
Varje dag möter hon mig vid dörren, håller fram handen och säger:
- Har du något KNY?
- Nej, tyvärr, svarar jag vänligt.
Hon går vidare. Från den ena till den andra går hon, med handen framsträckt:
- Har du något KNY?
- Nej, här finns inget KNY, svarar en kollega irriterat.
- KNY och KNA, skojar en annan kollega.
- Fråga Pelle, svarar en tredje.
- KNY, skrattar Pelle, vad är det?
Men Maria vet inte vad det är. Hon vet bara att hon måste ha det. Ju fler nekande svar hon får, desto mer växer hennes oro. Hon griper tag i människor, rösten darrar, ögonen brinner.
- Har du något KNY?

Sådär håller det på. Dag efter dag. Min maktlöshet är stor. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa Maria.
Så en dag får jag syn på vad det är. Det är vid matbordet. En annan boende, Conny, sitter och blir matad av den skojfriska kollegan.
- Här, Conny, säger kollegan uppfordrande. Ät nu, Conny. Här är skeden, Conny. Gapa, Conny.
- Gapa, gapa KNY, säger Maria.
- Haha, KNY, KNY och KNA, skrattar kollegan.
- KNY och KNA, säger Maria.

Efter maten fortsätter hon: KNY. KNY och KNA. KNY. Har du något KNY? Har vi något KNY här?

Så nu vet jag vad det är.
Jag provar mig fram:
- KNY? Å, du tänker på Conny?
Men Maria tänker inte på Conny. Hon tänker på KNY: det där som hon till varje pris måste ha. Har du något KNY?
Jag försöker förklara: KNY, det är Conny det. Han som sitter där. Du hörde någon tala om Conny, det låter precis som KNY.
Men det hjälper inte. Maria förstår inte. Hon bryr sig inte om Conny, hon vill ha KNY. Hon vet inte vad det är, hon vet bara att hon måste ha det. Så viktigt är det för henne att hon nästan inte står ut utan det. Att hon går hela dagen, från den ena till den andra, med sin framsträckta hand, vädjar, ber och bönfaller: Har du något KNY? Snälla, har vi något KNY här?
En kollega ger henne ett kex, säger: Här, här har du ditt KNY. Men Maria blir arg, slänger kexet i väggen och går sin väg. Kollegan skrattar. Mitt hjärta gråter.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad är det som Maria längtar efter? Vad kan det vara som är så viktigt för en människa att hon bara inte kan släppa det? Vilken är den verksamma substansen, vad kan jag ge Maria så att hon kan få uppleva frid, känslan av att här finns vad vi behöver, livet är gott, det är tryggt här och hon kan slappna av?

Då slår det mig: Kärlek. Tänk om KNY helt enkelt, på något obegripligt plan, är Kärlek. Jag bestämmer mig för att prova. Att bemöta Maria som om hon helt enkelt kom med en fullt rimlig begäran om kärlek och medmänsklighet.

Nästa dag möter hon mig vid dörren, som vanligt:
- Har du något KNY?
Då ler jag, ett stort och varmt leende.
- Ja, svarar jag, det har jag! Jag har gott om KNY.
- Har du? säger Maria.
- Ja, det har jag faktiskt, jag har massor av KNY. Vänta ska du få se!
- Men å, vilken tur, utbrister Maria lättad, har du verkligen det!
- Ja, det har jag. Jag ska bara lägga ifrån mig väskan så tar vi och sätter oss här tillsammans.
Maria är förtjust. Jag är mycket nervös – hur ska detta gå? Tänk om jag har fel? Och vad ska kollegerna säga?

Med uppbådande av all kärlek, all mänsklig värme och omtanke jag är mäktig lägger jag armen om Maria och tar henne med mig till en skön fåtölj.
- Kom så går vi och sätter oss tillsammans. Här, vet du, den här fåtöljen är jätteskön, sätt dig här får du se. Visst är den skön? Du ser lite frusen ut, vill du kanske ha en filt över axlarna? Jag kan hämta den där sköna filten som du fick i födelsedagspresent av Holger (sonen) när han var här sist.
Jag hämtar filten och lägger den om hennes axlar, vilket ger mig tillfälle att klappa om henne ännu mer, och så börjar vi prata om Holger.

Maria skiner som en sol. Det riktigt lyser om henne av glädje och stolthet när vi pratar om Holger. Jag förser henne med ett glas vatten också, och så sätter jag på en CDskiva med Taube, som jag vet att hon tycker om. Sedan plockar jag undan från bordet medan Maria sitter kvar i fåtöljen och myser, vi sjunger med tillsammans och njuter av detta att vara vid Liv.

* * *

KNY. Det där som vi människor allra allra mest av allt behöver. Det där som gör skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Som kan förvandla det mest nattsvarta bristtillstånd till glädje och trygghet. KNY. Det syns inte, men det finns. Å, vad det finns!

För så är det, att vi människor är inte oss själva nog. Ingen av oss. Vi behöver varandra. För att orka leva är vi alla tvungna att ha modet att gå fram till en annan människa sådär, med handen framsträckt, och med vår eviga fråga:
- Har du något KNY?
Och hoppas på att människan vill hjälpa oss.

Några tankar om verkligheter, värdighet och verktyg

på en låst demensavdelning

tänkta av (bl.a.) Jannika Häggström,

en vanlig medmänniska som arbetar där

Tankar och anspråk på att få gå hem är en av de vanligaste situationerna vi möter i vårt arbete med dementa. Hur vi hanterar dessa situationer på ett bra, respektfullt sätt är därför en mycket viktig och ständigt återkommande fråga Read more of demensvård: Nu ska jag gå hem, del 1

Avsnitt 2: När avledning inte fungerar 

I 999 fall av 1000 fungerar det bra med avledning. Vi går på besök i Bs verklighet, lyssnar och bekräftar, försöker identifiera behov och möjligheter. Vi respekterar B och Bs verklighet som de är och letar efter möjligheter att skapa goda möten.

Nu ska jag övergå till att tala om den där ena situationen av tusen när avledning inte räcker. Read more of demensvård: Nu ska jag gå hem, del 2

Detta är del 3 i en artikel om hur man på ett slutet boende kan bemöta en dement person som vill gå hem. Det gör man genom avledning.

Del 1 handlade om de 999 fall av 1000 där avledning fungerar utmärkt. Del 2 handlade om hur man kan tänka de ytterst sällsynta gånger när avledning inte fungerar. Här följer tre exempel på sådana fall. Read more of demensvård: Nu ska jag gå hem, del 3