C
Jag ska aldrig bli din,

inte leva mitt liv för dig,
D7                           G7                    C
Inte trampa på mig själv för din skull.
                                                              D7
Inga löften om att aldrig nånsin älska någon annan.
         G7                                                    C
Jag behöver dig inte, jag klarar mig bra ändå.
       F
Mitt hjärta får du inte 
  C
(vad ska du med det?),
                 D7                                  G7
men du ska få nåt mycket finare än så:

               C
Plats att växa,

plats att vara som du är,
                     D7
plats att slippa låtsas.
G7                    C
Se på mig, jag håller.
                   G
Du ska lysa själv,
                   C
jag ska inte skymma dig.
                             D7
Egna vägar ska du vandra
                 G
men vi kan gå en bit tillsammans -
         C    G
om du vill.

C
Sitt inte uppe och vänta på mig, 
F                            C
jag blir antagligen sen.
                                     D7 G7
Lägg inte ditt liv i mina händer,
                C
jag vill inte ha det.
G7   C
Lev själv.
F                           C
Säg inte att du behöver mig, 
F                          C
att jag är allt i ditt liv.
    F                                                                     G7
Försök inte skona mig från det du tror jag inte vill se. 
F                                     C
Ge mig inga löften, inga lögner,
        D7                                   G
jag vill ha nåt mycket större än så:

               C
Plats att växa,

plats att vara som jag är,
                     D7
plats att slippa låtsas.
    G7                    C
Jag älskar dig, du håller.
                    G
Jag vill flyga själv,
                            C
och jag vet du inte hindrar mig.
                             D7
Egna vägar ska jag vandra
                 G
men vi kan gå en bit tillsammans -
         C 
om du vill.

Detta är historien om en veritabel nybörjare i konsten att ta hand om sig själv, om mina allra första stapplande steg på området. Idag /1996/, fyra år senare, har jag nästan svårt att förstå att den faktiskt handlar om mig. Att jag tänkte så. Att jag inte såg. Allt jag trodde att jag visste. Det är nästan lite pinsamt.

Nej, Jannika. Det är inte pinsamt. Jag hade det så. Det var så för mig. Det är inte pinsamt, möjligen är det sorgligt. Å andra sidan är det fantastiskt. Att man kan växa så. Vilken vandring! Om det var möjligt, vad kan då vara omöjligt! Och tänk, vem jag kan ha blivit om fyra år till! Detta är en historia om hopp. Read more of Jag har sprutskräck (1996)

eller

Droppfkaskan versus Jannika

(berättelsen skriven 1997)

Det här är berättelsen om mitt andra barns födelse. Han föddes på “vanlig” förlossningsklinik, eftersom jag gått över tiden. Efter att ha fött första barnet på ABC-klinik (Alternative Birth Care) och tredje barnet hemma tycker jag att det är väldigt underligt att det är detta som kallas för en “vanlig” förlossningsklinik. Min för-föreställning och utgångspunkt var att det var jag som hade uppgiften att föda barn och att andra hade uppgiften att hjälpa mig. Jag fick erfara att detta inte var någon självklar utgångspunkt. Vi var många som uppfattade oss ha uppgiften att föda det här barnet, visade det sig. Det blev inte så bra. Read more of Sindres födelse 8/7 1995

För några år sedan var jag på en kurs i bibliodrama. Man skulle ta en scen ur bibeln, välja en av personerna och föreställa sig hur det skulle kunna vara idag. Det var precis efter min mamma”ledighet”, det tyngsta jobb jag någonsin haft. Veckan innan hade jag läst en notis om en mamma som kastat sitt barn i vattnet från Tranebergsbron. Och tackat Gud för att det inte var jag. Efter alla vaknätter kändes det som rena turen att det inte var jag.

Jag valde en scen ur bibeln som alltid förefallit mig så obegriplig: Lukas 7:36-50, berättelsen om kvinnan som smorde Jesu fötter. Vem var hon? Vad drev henne att göra så? Finns det någonting som skulle kunna få mig att göra något sådant? Jo, kanske.  Read more of Kvinnan som smorde Jesu fötter

Att tro på Gud är inte så mycket en fråga om för-sant-hållande

som om ett val av inställning till livet.

min högt älskade konfirmationspräst Bertil Johansson

Detta är, i något redigerad form, mitt konfirmationstal. Jag blev konfirmerad 2003, som vuxen. Det var ett mycket stort, och mycket modigt, steg i mitt liv, att ta till mig och stå för att jag är en troende människa. Read more of Min väg till Gud

 eller

Jannika versus Edward

Förord: Eirin är mitt tredje barn. Hon föddes hemma, i den vackraste energi man kan tänka sig. Jag vill bjuda på berättelsen om hennes födelse av flera skäl. Främst för att den kanske kan inspirera någon till något. Och för att berätta om att sånt här faktiskt finns i världen (ibland tänker jag att det liksom alldeles verkar ha kommit bort i vår kultur, att det kan finnas andra värden i livet än effektivitet, att snabbt bli färdig, att slippa ha ont). Och slutligen vill jag berätta att det är möjligt också för små kvaddade människor att växa, utvecklas och ta sitt liv i anspråk.

* * *

Det är svårt att hitta ord för de största ögonblicken, de gudomliga. För tacksamheten, storheten, den allt uppfyllande förundran inför livets… inför Livet. Att jag fick detta. Jag, lilla vanliga Jannika, fick detta. Hur… Det jag fått vara med om är heligt, det måste skyddas mot oseende ögon.  Read more of Eirins födelse 7/2 1998

Några tankar om verkligheter, värdighet och verktyg

på en låst demensavdelning

tänkta av (bl.a.) Jannika Häggström,

en vanlig medmänniska som arbetar där

Tankar och anspråk på att få gå hem är en av de vanligaste situationerna vi möter i vårt arbete med dementa. Hur vi hanterar dessa situationer på ett bra, respektfullt sätt är därför en mycket viktig och ständigt återkommande fråga Read more of demensvård: Nu ska jag gå hem, del 1

Se på mig med goda ögon,

nyfikna ögon: Vem är du?

Se på mig med leende ögon:

Så underbart att just du är här!

Vad fint det var det du gjorde!

Jag såg hur modigt du försökte!

Se på mig med goda ögon,

ögon som tittar efter min strävan,

ögon som ser förbi mina misstag

till mina försök.

Lyssna på mig med goda öron,

öppna öron, respektfulla öron,

som lyssnar efter vad jag ville säga

mer än efter hur jag sa det.

Öron som stannar kvar

och väntar medan jag stammar

för att till slut säga

Jaha, menar du så,

vad spännande, hur tänker du då?

Rör vid mig med goda händer,

mjuka händer, helgande händer,

händer med kärlek i.

Rör vid mig med respektfulla händer,

händer som vill mig väl.

Se på mig med goda ögon,

ögon som säger: Så vacker du är!

Se på mig med goda ögon

för i dina ögon blir jag till.

Avsnitt 2: När avledning inte fungerar 

I 999 fall av 1000 fungerar det bra med avledning. Vi går på besök i Bs verklighet, lyssnar och bekräftar, försöker identifiera behov och möjligheter. Vi respekterar B och Bs verklighet som de är och letar efter möjligheter att skapa goda möten.

Nu ska jag övergå till att tala om den där ena situationen av tusen när avledning inte räcker. Read more of demensvård: Nu ska jag gå hem, del 2

Detta är del 3 i en artikel om hur man på ett slutet boende kan bemöta en dement person som vill gå hem. Det gör man genom avledning.

Del 1 handlade om de 999 fall av 1000 där avledning fungerar utmärkt. Del 2 handlade om hur man kan tänka de ytterst sällsynta gånger när avledning inte fungerar. Här följer tre exempel på sådana fall. Read more of demensvård: Nu ska jag gå hem, del 3