Posts Tagged se djupare

Postgång

torsdag, april 19th, 2012

Hon heter Kristina och bor på demensboendet.
Idag är hon orolig. Frågar efter sin man.
- Har du sett Erik? Jag måste få tag på Erik.

(Det där är en svår fråga när det gäller dementa. Det är oftast inte meningsfullt att säga som det är, att Erik är död sedan femton år. Kristina kan ju inte komma ihåg det, det blir som att komma med ett nytt dödsbud varje dag. Så oftast blir det att man provar sig fram med annat. Själv brukar jag säga: Nej, jag har inte sett honom idag, och så försöka leda in samtalet på något annat.)

Kristina fortsätter att fråga efter Erik. Till slut säger jag:
- Du undrar och undrar över Erik. Var det något särskilt som du ville säga honom?
- Ja, jag måste ha tag på honom!
- Hm. Hur ska vi göra då? Kanske du skulle kunna skriva ett brev?
Jag ser kollegans skeptiska blick, väljer att inte bry mig om den.
Kristina blir tyst. Så säger hon, lite tvekande:
- Ja, det kanske jag skulle kunna göra.

- Ett brev?? säger kollegan.
- Ja, det är ju alltid värt ett försök, säger jag.
Det är uppenbart att min kollega inte tycker att det är värt något försök, men hon reser sig och går ut i personalrummet, kommer tillbaka med en blyertspenna och en postit-lapp.
- Här, ska du skriva brev nu då! säger hon och lägger sakerna framför Kristina.

Jag ser hur Kristina tvekar. Men så plockar hon upp pennan och lutar sig över postit-lappen. Jag fixar med tvätten, har ett halvt öga på Kristina. Ser hur hon sitter där vid bordet, försjunken i det hon gör, tuggar lite på pennan, skriver något, funderar.
Efter en stund hör jag min kollega:
- Nå, blir det något? Jaha, och vad är dethär? Jaja, nu kan ju Jannika posta det här då!

Jag får postit-lappen av kollegan. Den är fullskriven med oläsliga små krumelurer, men mitt i allt det obegripliga urskiljer jag fyra bokstäver som är fullt läsliga: ÄLSK.

Älsk. Ett kärleksbrev! Kristina har skrivit ett kärleksbrev till sin Erik. Ett stort varmt leende sprider sig i hela mig, jag går fram till Kristina, kramar hennes hand och säger:
- Men å vad glad han ska bli, Erik, när han får brev från dig! Brukade ni ofta skriva till varandra?
Och så får jag höra historien om när Erik låg i lumpen i norra Sverige och Kristina skrev till honom varje vecka…

Jaha, och så har man alltså lovat Kristina att jag ska posta hennes brev. Hur då??? Hur postar man ett kärleksbrev till en person som är död sedan 15 år? Och, spelar det någon roll om man postar ett sådant brev?
Det känns så. Det är ju så med kärleken, den syns inte, men den känns. Jag vill välja att handla som om den var en realitet. Jag tror att vi människor blir fattigare om vi bär oss åt som om kärlek inte spelade någon roll.
På samma sätt är det med detta brev. Det kanske inte syns någon konkret skillnad i världen om jag postar det, men det känns. På något sätt känns det viktigt för mig att få posta det, som en hedersbetygelse till kärleken mellan Kristina och Erik.

Så jag funderar ett tag, och så ringer jag en väninna som har en öppen spis. Förklarar att jag har ett brev som jag behöver posta till en person som är död, och undrar om jag kan få göra det tillsammans med henne, i hennes öppna spis. Det får jag gärna.
Så på kvällen åker jag dit. Vi gör en brasa, jag berättar om Kristina och Erik, om deras livslånga kärlek, om Kristinas brev. Och om min ömhet för Kristina, min önskan att hedra henne och hennes strävan.
Så lägger jag brevet på elden. Ber en bön att det ska få komma fram. Vi sitter tysta en stund, i vördnad. Tänker på den kärlek Erik och Kristina har odlat och fått uppleva. Tittar in i elden, ser hur den flammar upp, hur lågorna utan brådska tar med sig brevet. Lyssnar i tystnaden, eldens stilla sprakande och knäppande, någonstans där ute en koltrast.

Och jag hoppas att också jag en gång ska få uppleva en sådan kärlek.

Tack till ofrivillig krigare

fredag, februari 24th, 2012

      A           E7                      A
Du stred, inte för att du ville strida.
      D                 E                   A
Du stred för att striden krävde dig.
 D                       E                   A         F#m
Kriget kastade sig över dem du älskade,
          D                        E                     A
och du bävade, men du reste dig och stred
                D          E7                      A             F#m
för dem du älskade, för landet som födde dig
                  D                   E            A
och för att vi alla skulle få leva våra liv.

 D                    E         A  F#m
Priset du fick betala är skyhögt.
 D                    E                     A
Krig är inte nån tapper ärofylld lek.

     F#m           Hm               E                A
Du förlorade kamrater. Du förlorade din kropp.
         F#m                 E               C#
Du fick fruktansvärda minnen att bära på.
         Hm                   E                  F#m             D
Det du trodde på gick sönder. Du förlorade din självklarhet
               Hm                           E                     A
och det du vann, det vann du mest till dem du älskade.

  /D  E7  A  F#m  D  E  A/

  A   D      E  A         A  D  E  A
Sen kom freden.

 A                       E7            A
Drömmen som du levt på så länge.
                                      D                       A
Lika plötsligt som kriget börjat tog kriget slut.
  D                        E                   A        F#m
Tack vare det du gjorde går livet vidare.
              D                         E                    A
Vi fick behålla vår jord, vår frihet och våra liv.

               D                     E7
Nu är det fred och tid att glädjas,
        A                              D
nu är freden här som du stred för.
              D                            A
Och dom dansar och kastar blommor
   F#m                              E7
men du sjunker ner på en stol
      D                     E
med blicken i dina minnen,
      A                            F#m
med värkande kropp och själ,
         D                       E
alltför trött för att orka dansa,
           D                                 A
alltför chockad för att ens orka le.

              D                   E                     A                     D
Och dom säger till dig: nu är det fred, nu ska vi vara glada!
        Hm
och du vet det är sant, men du når inte dit,
                          E7       A
det är som att det är i en annan värld.
      Hm                         E7
Själv sitter du där med smärtan,
             Hm                     E7
med din öronbedövande tomhet,
            Hm           E7
med dina omöjliga frågor,
           Hm                    E7
med din stumma, isande ensamhet
         Hm                 E7               A
och för deras skull försöker du att le.

  /D  E7  A  F#m  D  E  A/

  D                  A              E7              F#m
Vackra vackra människa, vad behöver du?
  Hm                          E7                         A
Vad får jag ge dig som tack för det liv du kämpat för?
          D                   E
Får jag sitta här bredvid dig?
          A                              F#m
Får jag lägga en hand på din rygg?
          D                              E
Får jag ge dig en näsduk till tårarna?
           A                        A7
Får jag sjunga en vacker sång?
         D                        E
Får jag lyssna till din berättelse
              A                    F#m
så jag förstår vad livet är värt,
             D                         E                         A
så jag får lära nånting om kärlek och verklighet?

 D                    E
Vackra vackra människa!
 C#m             F#
Tack för att du bävade,
 Hm              E
tack för att du reste dig,
 D                    A
tack för att du stred!

Brev till momi

torsdag, december 8th, 2011

Det här är en berättelse om min mormor. Om två människor som älskade varandra, men där generationers nöd och skam gjorde att ett möte blev möjligt först när den ena var borta. Read more of Brev till momi

Jag har sprutskräck (1996)

torsdag, november 24th, 2011

Detta är historien om en veritabel nybörjare i konsten att ta hand om sig själv, om mina allra första stapplande steg på området. Idag /1996/, fyra år senare, har jag nästan svårt att förstå att den faktiskt handlar om mig. Att jag tänkte så. Att jag inte såg. Allt jag trodde att jag visste. Det är nästan lite pinsamt.

Nej, Jannika. Det är inte pinsamt. Jag hade det så. Det var så för mig. Det är inte pinsamt, möjligen är det sorgligt. Å andra sidan är det fantastiskt. Att man kan växa så. Vilken vandring! Om det var möjligt, vad kan då vara omöjligt! Och tänk, vem jag kan ha blivit om fyra år till! Detta är en historia om hopp. Read more of Jag har sprutskräck (1996)

demensvård: Nu ska jag gå hem, del 1

fredag, oktober 21st, 2011

 

Några tankar om verkligheter, värdighet och verktyg

på en låst demensavdelning

tänkta av (bl.a.) Jannika Häggström,

en vanlig medmänniska som arbetar där

Tankar och anspråk på att få gå hem är en av de vanligaste situationerna vi möter i vårt arbete med dementa. Hur vi hanterar dessa situationer på ett bra, respektfullt sätt är därför en mycket viktig och ständigt återkommande fråga Read more of demensvård: Nu ska jag gå hem, del 1

demensvård: Nu ska jag gå hem, del 2

torsdag, oktober 20th, 2011

 

Avsnitt 2: När avledning inte fungerar 

I 999 fall av 1000 fungerar det bra med avledning. Vi går på besök i Bs verklighet, lyssnar och bekräftar, försöker identifiera behov och möjligheter. Vi respekterar B och Bs verklighet som de är och letar efter möjligheter att skapa goda möten.

Nu ska jag övergå till att tala om den där ena situationen av tusen när avledning inte räcker. Read more of demensvård: Nu ska jag gå hem, del 2

demensvård: Nu ska jag gå hem, del 3

onsdag, oktober 19th, 2011

Detta är del 3 i en artikel om hur man på ett slutet boende kan bemöta en dement person som vill gå hem. Det gör man genom avledning.

Del 1 handlade om de 999 fall av 1000 där avledning fungerar utmärkt. Del 2 handlade om hur man kan tänka de ytterst sällsynta gånger när avledning inte fungerar. Här följer tre exempel på sådana fall. Read more of demensvård: Nu ska jag gå hem, del 3