Hon heter Kristina och bor på demensboendet.
Idag är hon orolig. Frågar efter sin man.
- Har du sett Erik? Jag måste få tag på Erik.
(Det där är en svår fråga när det gäller dementa. Det är oftast inte meningsfullt att säga som det är, att Erik är död sedan femton år. Kristina kan ju inte komma ihåg det, det blir som att komma med ett nytt dödsbud varje dag. Så oftast blir det att man provar sig fram med annat. Själv brukar jag säga: Nej, jag har inte sett honom idag, och så försöka leda in samtalet på något annat.)
Kristina fortsätter att fråga efter Erik. Till slut säger jag:
- Du undrar och undrar över Erik. Var det något särskilt som du ville säga honom?
- Ja, jag måste ha tag på honom!
- Hm. Hur ska vi göra då? Kanske du skulle kunna skriva ett brev?
Jag ser kollegans skeptiska blick, väljer att inte bry mig om den.
Kristina blir tyst. Så säger hon, lite tvekande:
- Ja, det kanske jag skulle kunna göra.
- Ett brev?? säger kollegan.
- Ja, det är ju alltid värt ett försök, säger jag.
Det är uppenbart att min kollega inte tycker att det är värt något försök, men hon reser sig och går ut i personalrummet, kommer tillbaka med en blyertspenna och en postit-lapp.
- Här, ska du skriva brev nu då! säger hon och lägger sakerna framför Kristina.
Jag ser hur Kristina tvekar. Men så plockar hon upp pennan och lutar sig över postit-lappen. Jag fixar med tvätten, har ett halvt öga på Kristina. Ser hur hon sitter där vid bordet, försjunken i det hon gör, tuggar lite på pennan, skriver något, funderar.
Efter en stund hör jag min kollega:
- Nå, blir det något? Jaha, och vad är dethär? Jaja, nu kan ju Jannika posta det här då!
Jag får postit-lappen av kollegan. Den är fullskriven med oläsliga små krumelurer, men mitt i allt det obegripliga urskiljer jag fyra bokstäver som är fullt läsliga: ÄLSK.
Älsk. Ett kärleksbrev! Kristina har skrivit ett kärleksbrev till sin Erik. Ett stort varmt leende sprider sig i hela mig, jag går fram till Kristina, kramar hennes hand och säger:
- Men å vad glad han ska bli, Erik, när han får brev från dig! Brukade ni ofta skriva till varandra?
Och så får jag höra historien om när Erik låg i lumpen i norra Sverige och Kristina skrev till honom varje vecka…
Jaha, och så har man alltså lovat Kristina att jag ska posta hennes brev. Hur då??? Hur postar man ett kärleksbrev till en person som är död sedan 15 år? Och, spelar det någon roll om man postar ett sådant brev?
Det känns så. Det är ju så med kärleken, den syns inte, men den känns. Jag vill välja att handla som om den var en realitet. Jag tror att vi människor blir fattigare om vi bär oss åt som om kärlek inte spelade någon roll.
På samma sätt är det med detta brev. Det kanske inte syns någon konkret skillnad i världen om jag postar det, men det känns. På något sätt känns det viktigt för mig att få posta det, som en hedersbetygelse till kärleken mellan Kristina och Erik.
Så jag funderar ett tag, och så ringer jag en väninna som har en öppen spis. Förklarar att jag har ett brev som jag behöver posta till en person som är död, och undrar om jag kan få göra det tillsammans med henne, i hennes öppna spis. Det får jag gärna.
Så på kvällen åker jag dit. Vi gör en brasa, jag berättar om Kristina och Erik, om deras livslånga kärlek, om Kristinas brev. Och om min ömhet för Kristina, min önskan att hedra henne och hennes strävan.
Så lägger jag brevet på elden. Ber en bön att det ska få komma fram. Vi sitter tysta en stund, i vördnad. Tänker på den kärlek Erik och Kristina har odlat och fått uppleva. Tittar in i elden, ser hur den flammar upp, hur lågorna utan brådska tar med sig brevet. Lyssnar i tystnaden, eldens stilla sprakande och knäppande, någonstans där ute en koltrast.
Och jag hoppas att också jag en gång ska få uppleva en sådan kärlek.