Hon heter Kristina och bor på demensboendet.
Idag är hon orolig. Frågar efter sin man.
- Har du sett Erik? Jag måste få tag på Erik.

(Det där är en svår fråga när det gäller dementa. Det är oftast inte meningsfullt att säga som det är, att Erik är död sedan femton år. Kristina kan ju inte komma ihåg det, det blir som att komma med ett nytt dödsbud varje dag. Så oftast blir det att man provar sig fram med annat. Själv brukar jag säga: Nej, jag har inte sett honom idag, och så försöka leda in samtalet på något annat.)

Kristina fortsätter att fråga efter Erik. Till slut säger jag:
- Du undrar och undrar över Erik. Var det något särskilt som du ville säga honom?
- Ja, jag måste ha tag på honom!
- Hm. Hur ska vi göra då? Kanske du skulle kunna skriva ett brev?
Jag ser kollegans skeptiska blick, väljer att inte bry mig om den.
Kristina blir tyst. Så säger hon, lite tvekande:
- Ja, det kanske jag skulle kunna göra.

- Ett brev?? säger kollegan.
- Ja, det är ju alltid värt ett försök, säger jag.
Det är uppenbart att min kollega inte tycker att det är värt något försök, men hon reser sig och går ut i personalrummet, kommer tillbaka med en blyertspenna och en postit-lapp.
- Här, ska du skriva brev nu då! säger hon och lägger sakerna framför Kristina.

Jag ser hur Kristina tvekar. Men så plockar hon upp pennan och lutar sig över postit-lappen. Jag fixar med tvätten, har ett halvt öga på Kristina. Ser hur hon sitter där vid bordet, försjunken i det hon gör, tuggar lite på pennan, skriver något, funderar.
Efter en stund hör jag min kollega:
- Nå, blir det något? Jaha, och vad är dethär? Jaja, nu kan ju Jannika posta det här då!

Jag får postit-lappen av kollegan. Den är fullskriven med oläsliga små krumelurer, men mitt i allt det obegripliga urskiljer jag fyra bokstäver som är fullt läsliga: ÄLSK.

Älsk. Ett kärleksbrev! Kristina har skrivit ett kärleksbrev till sin Erik. Ett stort varmt leende sprider sig i hela mig, jag går fram till Kristina, kramar hennes hand och säger:
- Men å vad glad han ska bli, Erik, när han får brev från dig! Brukade ni ofta skriva till varandra?
Och så får jag höra historien om när Erik låg i lumpen i norra Sverige och Kristina skrev till honom varje vecka…

Jaha, och så har man alltså lovat Kristina att jag ska posta hennes brev. Hur då??? Hur postar man ett kärleksbrev till en person som är död sedan 15 år? Och, spelar det någon roll om man postar ett sådant brev?
Det känns så. Det är ju så med kärleken, den syns inte, men den känns. Jag vill välja att handla som om den var en realitet. Jag tror att vi människor blir fattigare om vi bär oss åt som om kärlek inte spelade någon roll.
På samma sätt är det med detta brev. Det kanske inte syns någon konkret skillnad i världen om jag postar det, men det känns. På något sätt känns det viktigt för mig att få posta det, som en hedersbetygelse till kärleken mellan Kristina och Erik.

Så jag funderar ett tag, och så ringer jag en väninna som har en öppen spis. Förklarar att jag har ett brev som jag behöver posta till en person som är död, och undrar om jag kan få göra det tillsammans med henne, i hennes öppna spis. Det får jag gärna.
Så på kvällen åker jag dit. Vi gör en brasa, jag berättar om Kristina och Erik, om deras livslånga kärlek, om Kristinas brev. Och om min ömhet för Kristina, min önskan att hedra henne och hennes strävan.
Så lägger jag brevet på elden. Ber en bön att det ska få komma fram. Vi sitter tysta en stund, i vördnad. Tänker på den kärlek Erik och Kristina har odlat och fått uppleva. Tittar in i elden, ser hur den flammar upp, hur lågorna utan brådska tar med sig brevet. Lyssnar i tystnaden, eldens stilla sprakande och knäppande, någonstans där ute en koltrast.

Och jag hoppas att också jag en gång ska få uppleva en sådan kärlek.

Hon heter Maria. Hon bor på demensboendet, jag träffar henne varje dag.
Varje dag möter hon mig vid dörren, håller fram handen och säger:
- Har du något KNY?
- Nej, tyvärr, svarar jag vänligt.
Hon går vidare. Från den ena till den andra går hon, med handen framsträckt:
- Har du något KNY?
- Nej, här finns inget KNY, svarar en kollega irriterat.
- KNY och KNA, skojar en annan kollega.
- Fråga Pelle, svarar en tredje.
- KNY, skrattar Pelle, vad är det?
Men Maria vet inte vad det är. Hon vet bara att hon måste ha det. Ju fler nekande svar hon får, desto mer växer hennes oro. Hon griper tag i människor, rösten darrar, ögonen brinner.
- Har du något KNY?

Sådär håller det på. Dag efter dag. Min maktlöshet är stor. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa Maria.
Så en dag får jag syn på vad det är. Det är vid matbordet. En annan boende, Conny, sitter och blir matad av den skojfriska kollegan.
- Här, Conny, säger kollegan uppfordrande. Ät nu, Conny. Här är skeden, Conny. Gapa, Conny.
- Gapa, gapa KNY, säger Maria.
- Haha, KNY, KNY och KNA, skrattar kollegan.
- KNY och KNA, säger Maria.

Efter maten fortsätter hon: KNY. KNY och KNA. KNY. Har du något KNY? Har vi något KNY här?

Så nu vet jag vad det är.
Jag provar mig fram:
- KNY? Å, du tänker på Conny?
Men Maria tänker inte på Conny. Hon tänker på KNY: det där som hon till varje pris måste ha. Har du något KNY?
Jag försöker förklara: KNY, det är Conny det. Han som sitter där. Du hörde någon tala om Conny, det låter precis som KNY.
Men det hjälper inte. Maria förstår inte. Hon bryr sig inte om Conny, hon vill ha KNY. Hon vet inte vad det är, hon vet bara att hon måste ha det. Så viktigt är det för henne att hon nästan inte står ut utan det. Att hon går hela dagen, från den ena till den andra, med sin framsträckta hand, vädjar, ber och bönfaller: Har du något KNY? Snälla, har vi något KNY här?
En kollega ger henne ett kex, säger: Här, här har du ditt KNY. Men Maria blir arg, slänger kexet i väggen och går sin väg. Kollegan skrattar. Mitt hjärta gråter.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad är det som Maria längtar efter? Vad kan det vara som är så viktigt för en människa att hon bara inte kan släppa det? Vilken är den verksamma substansen, vad kan jag ge Maria så att hon kan få uppleva frid, känslan av att här finns vad vi behöver, livet är gott, det är tryggt här och hon kan slappna av?

Då slår det mig: Kärlek. Tänk om KNY helt enkelt, på något obegripligt plan, är Kärlek. Jag bestämmer mig för att prova. Att bemöta Maria som om hon helt enkelt kom med en fullt rimlig begäran om kärlek och medmänsklighet.

Nästa dag möter hon mig vid dörren, som vanligt:
- Har du något KNY?
Då ler jag, ett stort och varmt leende.
- Ja, svarar jag, det har jag! Jag har gott om KNY.
- Har du? säger Maria.
- Ja, det har jag faktiskt, jag har massor av KNY. Vänta ska du få se!
- Men å, vilken tur, utbrister Maria lättad, har du verkligen det!
- Ja, det har jag. Jag ska bara lägga ifrån mig väskan så tar vi och sätter oss här tillsammans.
Maria är förtjust. Jag är mycket nervös – hur ska detta gå? Tänk om jag har fel? Och vad ska kollegerna säga?

Med uppbådande av all kärlek, all mänsklig värme och omtanke jag är mäktig lägger jag armen om Maria och tar henne med mig till en skön fåtölj.
- Kom så går vi och sätter oss tillsammans. Här, vet du, den här fåtöljen är jätteskön, sätt dig här får du se. Visst är den skön? Du ser lite frusen ut, vill du kanske ha en filt över axlarna? Jag kan hämta den där sköna filten som du fick i födelsedagspresent av Holger (sonen) när han var här sist.
Jag hämtar filten och lägger den om hennes axlar, vilket ger mig tillfälle att klappa om henne ännu mer, och så börjar vi prata om Holger.

Maria skiner som en sol. Det riktigt lyser om henne av glädje och stolthet när vi pratar om Holger. Jag förser henne med ett glas vatten också, och så sätter jag på en CDskiva med Taube, som jag vet att hon tycker om. Sedan plockar jag undan från bordet medan Maria sitter kvar i fåtöljen och myser, vi sjunger med tillsammans och njuter av detta att vara vid Liv.

* * *

KNY. Det där som vi människor allra allra mest av allt behöver. Det där som gör skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Som kan förvandla det mest nattsvarta bristtillstånd till glädje och trygghet. KNY. Det syns inte, men det finns. Å, vad det finns!

För så är det, att vi människor är inte oss själva nog. Ingen av oss. Vi behöver varandra. För att orka leva är vi alla tvungna att ha modet att gå fram till en annan människa sådär, med handen framsträckt, och med vår eviga fråga:
- Har du något KNY?
Och hoppas på att människan vill hjälpa oss.

       G                           Em
Alla drömmar är som ett påskägg:
              C      D7       G        Em
man kan måla skalet i vackra färger
    Am           D7                Em
och allt blir precis som man vill.
             G                   Em
Sen slår Verkligheten skalet i kras
            C               D7              G            Em
så man plötsligt får syn på dess innehåll
         Am         D7      Em
och besvikelsen hugger till.
 C             D7       G            Em
Därför blev jag så väldigt förvånad
      C                  D7         G      Em
när drömmen om dig blev sann
          C             D7             G                Em
och där inne min vackraste, varmaste, mjukaste,
Am        D7         G
finaste dröm jag fann.

Am
Flyg, Sten! Flyg, Sten!
            F  E7     Am          F  E7     Am
Men du flög inte, Sten. Du flög inte, Sten.

    Am                 Dm
Jag höll dig i mina händer,
    G7                     C
jag blåste varmt liv i dig,
           F                                Dm                                E7
jag höll upp dig, jag öppnade händerna och viskade: Flyg!

          Am E7    Am                 F    E7   Am
Men du flög inte, Sten. Men du flög inte, Sten.

   Am                             Dm
Jag lyfte och släppte, jag tiggde och bad,
       G7                    C
snälla älskade Sten, flyg!
     F                               Dm
Jag vet att du kan, att du kan om du vill,
          E7
jag ska lyfta och hjälpa och älska och tro

          Am  E7   Am          F   E7    Am
Men du flög inte, Sten. Du flög inte, Sten.

           Am                                 Dm
Jag blev arg och förtvivlad, jag sparkade och grät,
         G7                              C
det är klart att du kan om du vill!
           F                           Dm
Och du säger att du vill, så res dig upp och flyg,
         E7
det är klart att du kan, att man kan om man vill

          Am  E7    Am          F  E7     Am
Men du flög inte, Sten, Du flög inte, Sten.

                     Am
Det kanske är därför
                 Dm
att du är en Sten?
                     G
Det kanske är sant
                            C
att stenar inte kan flyga?
                      F
Det kanske är sant
                      Dm
att alla inte har vingar?
  E7
Å, finaste Stenen, förlåt mig,
 Am
förlåt.

Am                         Dm
Sten, nu lägger jag ner dig här
        G                       C
i det mjuka doftande gräset.
                 F                           Dm
Det är den vackraste plats jag vet
         E7
för en Sten.
               Am                            Dm
Det är inte ditt fel att du inte kan flyga,
                    G                               C
Det är ingens fel att en sten är en sten.
                  F                                      Dm
Det är inget fel att man drömmer och längtar,
   E7
en sten längtar neråt, en fågel längtar uppåt

Am                         Dm
Somliga hjärtan är fåglar som flyger,
G                          C
andra hjärtan är stenar som stannar.
Am                          Dm
Somliga hjärtan vill växa och sträva,
E7
andra vill stanna på jorden.
Am                            Dm
Stenar har bäst av att ligga i gräset,
G                                C
fåglar har bäst av att flyga och drilla,
   F                             Dm
så flyg, lilla fågel, och sjung dina sånger,
   E7
låt stenarna ligga i gräset och lyssna

Am                    E7                  Am
Släpp mig. Nej, håll mig. Nej, släpp mig.
E7                       Am
Gå härifrån. Jag vågar inte.
     E7                    Am
Jag vågar inte. Jag vågar inte.

    Am                Dm
Jag vill inte att du ser mig.
    G7                            C
Jag kan inte dansa, jag dansar bara fel
            F                           Dm
Jag ska gömma mig under tunga stenar
    E7                                 Am
Jag orkar inte mera skam

   Am                   E7                   Am
Så släpp mig. Nej, håll mig. Nej, släpp mig.
E7                      Am
Gå härifrån. Jag vågar inte.

Am                    Dm
Kärlek bränner, bländar, skrämmer
     G7                              C
För mycket, för starkt, jag vill inte ha det!
    F                           Dm
Låt bli mig, släpp mig, lämna mig ifred
              E7
Jag är för liten, fattar du, du har tagit fel!

   Am                  E                      F
Jag kan inte! Jag vågar inte! Jag orkar inte!
                 E7               Am
Du har tagit fel! Jag bara låtsas.

    Am           Dm          G7           C
Jag vågar inte leva. Jag vågar inte inte leva
      F            Dm                        E7                      Am
Jag vågar inte öppna dörren, jag orkar inte mera svek

Am                    E7                  Am
Släpp mig. Nej, håll mig. Nej, släpp mig.
E7                      Am
Gå härifrån. Jag vågar inte.

    Am                      Dm
Jag tror inte på att du bryr dig om mig.
        G7                           C
Det är kallt i världen och mänskor är rädda.
F                             Dm
Den som gråter blir övergiven
          E7                                             Am
Och jag orkar inte bli övergiven igen.

Am                  E7                   Am
Håll mig. Nej, släpp mig. Nej, håll mig. Håll mig.
E7                                      Am
Håll mig. Håll mig – Här är jag.

      A           E7                      A
Du stred, inte för att du ville strida.
      D                 E                   A
Du stred för att striden krävde dig.
 D                       E                   A         F#m
Kriget kastade sig över dem du älskade,
          D                        E                     A
och du bävade, men du reste dig och stred
                D          E7                      A             F#m
för dem du älskade, för landet som födde dig
                  D                   E            A
och för att vi alla skulle få leva våra liv.

 D                    E         A  F#m
Priset du fick betala är skyhögt.
 D                    E                     A
Krig är inte nån tapper ärofylld lek.

     F#m           Hm               E                A
Du förlorade kamrater. Du förlorade din kropp.
         F#m                 E               C#
Du fick fruktansvärda minnen att bära på.
         Hm                   E                  F#m             D
Det du trodde på gick sönder. Du förlorade din självklarhet
               Hm                           E                     A
och det du vann, det vann du mest till dem du älskade.

  /D  E7  A  F#m  D  E  A/

  A   D      E  A         A  D  E  A
Sen kom freden.

 A                       E7            A
Drömmen som du levt på så länge.
                                      D                       A
Lika plötsligt som kriget börjat tog kriget slut.
  D                        E                   A        F#m
Tack vare det du gjorde går livet vidare.
              D                         E                    A
Vi fick behålla vår jord, vår frihet och våra liv.

               D                     E7
Nu är det fred och tid att glädjas,
        A                              D
nu är freden här som du stred för.
              D                            A
Och dom dansar och kastar blommor
   F#m                              E7
men du sjunker ner på en stol
      D                     E
med blicken i dina minnen,
      A                            F#m
med värkande kropp och själ,
         D                       E
alltför trött för att orka dansa,
           D                                 A
alltför chockad för att ens orka le.

              D                   E                     A                     D
Och dom säger till dig: nu är det fred, nu ska vi vara glada!
        Hm
och du vet det är sant, men du når inte dit,
                          E7       A
det är som att det är i en annan värld.
      Hm                         E7
Själv sitter du där med smärtan,
             Hm                     E7
med din öronbedövande tomhet,
            Hm           E7
med dina omöjliga frågor,
           Hm                    E7
med din stumma, isande ensamhet
         Hm                 E7               A
och för deras skull försöker du att le.

  /D  E7  A  F#m  D  E  A/

  D                  A              E7              F#m
Vackra vackra människa, vad behöver du?
  Hm                          E7                         A
Vad får jag ge dig som tack för det liv du kämpat för?
          D                   E
Får jag sitta här bredvid dig?
          A                              F#m
Får jag lägga en hand på din rygg?
          D                              E
Får jag ge dig en näsduk till tårarna?
           A                        A7
Får jag sjunga en vacker sång?
         D                        E
Får jag lyssna till din berättelse
              A                    F#m
så jag förstår vad livet är värt,
             D                         E                         A
så jag får lära nånting om kärlek och verklighet?

 D                    E
Vackra vackra människa!
 C#m             F#
Tack för att du bävade,
 Hm              E
tack för att du reste dig,
 D                    A
tack för att du stred!

           G
Kära Skrutt, skrev alltså Knyttet,
           Am
Hur mår du? och Jag mår bra
         D7                                               G
fast jag är så ensam som ett Knytt kan bli
                  G
Men när jag såg dig så förstod jag:
        Am
Det är dej som jag vill ha,
         C                                          D7
och så tänkte jag att, kanske kunde vi
     G          Hm
irra vidare tillsammans,
        C                   G
finnas till bredvid varann,
           A
vandra hand i hand
    A7                    D7
och bli som barn pånytt
          G                   D7
Om du vågar, får du gärna
      C                  G
hålla om mig lite grann
         Am                   D7
Ha det bra, jag tror jag älskar dig…
                                                    G
                                            ditt Knytt

                            C
Jag ska aldrig bli din,

inte leva mitt liv för dig,
D7                           G7                    C
Inte trampa på mig själv för din skull.
                                                              D7
Inga löften om att aldrig nånsin älska någon annan.
         G7                                                    C
Jag behöver dig inte, jag klarar mig bra ändå.
       F
Mitt hjärta får du inte 
  C
(vad ska du med det?),
                 D7                                  G7
men du ska få nåt mycket finare än så:

               C
Plats att växa,

plats att vara som du är,
                     D7
plats att slippa låtsas.
G7                    C
Se på mig, jag håller.
                   G
Du ska lysa själv,
                   C
jag ska inte skymma dig.
                             D7
Egna vägar ska du vandra
                 G
men vi kan gå en bit tillsammans -
         C    G
om du vill.

C
Sitt inte uppe och vänta på mig, 
F                            C
jag blir antagligen sen.
                                     D7 G7
Lägg inte ditt liv i mina händer,
                C
jag vill inte ha det.
G7   C
Lev själv.
F                           C
Säg inte att du behöver mig, 
F                          C
att jag är allt i ditt liv.
    F                                                                     G7
Försök inte skona mig från det du tror jag inte vill se. 
F                                     C
Ge mig inga löften, inga lögner,
        D7                                   G
jag vill ha nåt mycket större än så:

               C
Plats att växa,

plats att vara som jag är,
                     D7
plats att slippa låtsas.
    G7                    C
Jag älskar dig, du håller.
                    G
Jag vill flyga själv,
                            C
och jag vet du inte hindrar mig.
                             D7
Egna vägar ska jag vandra
                 G
men vi kan gå en bit tillsammans -
         C 
om du vill.

Du ska sitta trygg mitt ibland demonerna.
Du förstår dem inte, känner dem inte.
Men du behöver heller inte förstå,
för du vet, du kan lita på att din mamma,
som är stor och stark och klok
och förstår demoner,
vet dem,
hon försvarar dig.

Hon står där framför dig
med håret flygande i vinden
och huvudet högt.
Med ett silversvärd i handen
och med ett stort ljus omkring sig
står hon där framför dig, på din sida,
och försvarar dig,
kämpar ner demonerna, övervinner mörkret
åt dig.

Och när du en gång blir stor,
då ska du också stå där
stor, stark och klok
med ljuset omkring dig
och försvara ditt barn.

Och den dagen kommer du att ha en undersam källa
djupt inom dig,
med mod, styrka och tillförsikt
i bilden av din egen mamma
som fanns där för dig när du själv var liten.

Tänk om det varit så.
Men det kan bli.
Det ska bli.

Det här är en berättelse om min mormor. Om två människor som älskade varandra, men där generationers nöd och skam gjorde att ett möte blev möjligt först när den ena var borta. Read more of Brev till momi