Några tankar om verkligheter, värdighet och verktyg
på en låst demensavdelning
tänkta av (bl.a.) Jannika Häggström,
en vanlig medmänniska som arbetar där
Tankar och anspråk på att få gå hem är en av de vanligaste situationerna vi möter i vårt arbete med dementa. Hur vi hanterar dessa situationer på ett bra, respektfullt sätt är därför en mycket viktig och ständigt återkommande fråga i demensvårdens vardag. Varenda en som arbetat med dementa känner igen sig, och har många historier att berätta, om lyckade och mindre lyckade försök.
Jag vill här berätta något om sådant som fungerat för mig. Dels vill jag dela med mig. Om jag har tur leder det kanske till att jag får ta del av andras erfarenheter.
Dels känner jag ett behov av samtal kring dessa frågor. Det finns inga enkla svar. Men det finns sånt som fungerar bättre och sämre, sånt som känns mer och mindre etiskt, konkreta saker man kan göra för att begränsa negativ energi och skapa positiva möten.
Min avsikt är inte att tala om hur Man gör eller inte gör, för det vet jag inte. Det vet ingen, eftersom alla människor är olika. Och jag skriver inte för att jag sitter inne med Sanningen. Exemplen nedan handlar om sådant som fungerat för mig, men det är inte för att det alltid fungerar. Jag kunde ha skrivit en hel roman om sådant jag gjort som inte fungerat, det är bara mer intressant att fundera kring sånt som fungerar.
Kanske kan det jag skriver inspirera någon. Kanske kan det fungera som avstamp för någon att komma fram till något helt annat. I båda fallen är jag i så fall glad att ha fått bidra till konstruktivt tänkande i en svår fråga.
Jag har delat upp min text i två avsnitt. Det första handlar om avledning. Det handlar om de 999 fall av 1000 när det aldrig kommer till någon konflikt kring det faktum att dörren är låst, eftersom vi hittar bra sätt att fästa fokus på något annat. Det andra avsnittet handlar om de sällsynta fall när en öppen konflikt redan är ett faktum och det krävs andra metoder.
“B” står i det följande för “boende“.
Avsnitt 1
(B kommer ut från sitt rum)
- Nu ska jag åka hem.
- God morgon, B! Här kommer du! Har du sovit gott?
- Jovars. Och nu ska jag åka hem.
- Ja, tänk! Men det är inte förrän senare, nu ska vi först äta frukost.
- Jasså?
- Ja, nu är det tidigt på morgonen. Kom så går vi och får lite frukost.
- Säger du det. Ja, det är kanske bra.
* * *
(B sitter vid frukostbordet)
- Idag ska jag åka hem till mina föräldrar.
- Å, vad spännande! Dina föräldrar.
- Ja, jag ska hem till dem idag.
- Din mamma och pappa.
- Ja.
- Saknar du dem?
- Ja, det är klart att man gör, de är ju mina föräldrar.
- Ja, det förstår jag! Du måste ha haft det bra när du växte upp?
- Om! De var alltid så snälla.
- Du har vuxit upp i Småland någonstans?
- Ja, i Bromåla.
- Bromåla. Hade ni ett hus där?
…
* * *
(B kommer ut från sitt rum)
- Nu är det dags för mig att gå hem.
- Det är lunch kl 12, jag tycker du skulle stanna till dess och få dig en bit mat i magen innan du ska iväg.
- Nej det går inte, jag måste hem till mor, hon väntar på mig.
- Din mamma blir nog också glad om du äter innan, inte vill hon ju att du ska gå hungrig.
- Tror du det?
- Ja, mammor dom är kloka dom. Dom vet att man måste ta hand om sig själv också, annars kan man inte hjälpa någon annan.
- Ja, det har du nog rätt i.
* * *
(B sitter vid matbordet)
- Idag ska jag åka hem. Har du någon tågtidtabell?
- Jag har ingen här, men jag ska se om jag kan hitta en. Vilket tåg tänker du på?
- Ja, det vanliga tåget.
- Det vanliga tåget. Tänker du på tåget till Norrland?
- Ja, just det.
- Till Norrland, vill du åka. Du kommer från Norrland.
- Ja, från Jokkmokk.
- Från Jokkmokk. Det är långt norrut!
…
* * *
(B reser sig från bordet)
- Nu är det dags för mig att gå hem.
- Å, jag som precis skulle sätta på kaffe, ska du inte stanna och dricka en kopp?
- Säger du det?
- Ja, det tycker jag!
- Ja, det är ju gott med lite kaffe på maten.
- Ja, eller hur. Slå dig ner du, så kommer jag strax med kaffe.
* * *
(B tittar in i köket)
- Tack så väldigt mycket, dethär var mycket trevligt, nu tackar jag för mig.
- OK! Vad roligt att ha dig här, hoppas du kommer snart igen!
* * *
(B sitter vid matbordet och ropar)
- Hjälp!
- Vad vill du ha hjälp med?
- Jag vill hem!
- Vill du gå hem till ditt rum?
- Nej, hem!
- Är du trött, vill du lägga dig och vila en stund inne hos dig?
- Nej, jag vill hem!
- Du vill hem. Tänker du på ditt föräldrahem?
- Nej, hem.
- Hem till din man?
- Ja!
- Å, du saknar din man.
- Ja!
- Bor han här i Stockholm?
- Vet inte.
- Han brukar ofta komma hit och hälsa på dig.
- Ja.
- Få se om han kommer idag också.
- Ja.
- Då brukar ni sitta inne på ditt rum och läsa.
- Ja.
- Du tycker om när man läser högt.
- Ja.
- Ska vi se om vi hittar nåt att läsa?
- Ja, kanske det.
* * *
(B står och hamrar frenetiskt med knytnävarna på dörren till brandskåpet)
- Öppna! Varför är det ingen som öppnar!!!
- Hej, B! Hur är det?
- Jag står här och bankar och bankar och det är ingen som öppnar!
- Nej, jag ser det.
- Varför öppnar de inte! Vi skulle ju ses här klockan tre!
- Å. Och så är det ingen här. Då förstår jag att du blir arg.
- Ja! Här har jag kommit åkande hela långa vägen till Skogsbacka (Bs barndoms sommarhus) och så är de inte här!
- Vilka var det du skulle träffa?
- X och Y, såklart! (Bs barn).
- Å, vad roligt, ska du träffa dina barn. Var det klockan tre ni skulle ses?
- Ja.
- Jaha! Men vet du, klockan är inte mer än halv två, då har de inte kommit ännu.
- Jasså?
- Ja, det är över en timme till. Kom så går vi och tar en kopp kaffe medan vi väntar.
- Ja men det var ju bra. Vilken tur att du kom!
- Ja, det är tur att vi människor har varandra!
* * *
(B knackar på dörren till personalrummet)
- Hördu du, nu ska jag åka hem, kan jag få låna telefonen och ringa mina föräldrar?
- Dina föräldrar. Var bor de någonstans?
- Där nere.
- Där nere. Söderut, menar du?
- Nej, där nere, i det stora röda huset.
- Ok. Har du telefonnumret till dem?
- Nej, det var just det jag tänkte jag skulle fråga om.
- Jag förstår. Jag vet inte heller deras telefonnummer, men det vet nog X eller Y. Vi kan fråga dem när de kommer.
- Ja det var ju bra. Då sätter jag mig här.
* * *
(B kommer ut ur sitt rum)
- Nu ska jag åka hem.
- Vet du, nu är det sent på kvällen, det går inga tåg såhär sent.
- Gör det inte? Men hur ska jag göra då?
- Det bästa är att du går och lägger dig nu, och så tar vi tag i det där imorgon.
- Tror du det?
- Ja. Det är för sent att åka någonstans idag, nu är det ju alldeles mörkt också.
- Jag är så trött så trött.
- Jag förstår det. Då blir det ju jätteskönt att få gå och lägga sig. Ska jag massera dina fötter lite, du brukar ha kalla fötter?
- Å så skönt!
* * *
Alla dessa exempel beskriver situationer där avledning fungerat:
-
Situationen stegrades inte. B började inte ropa, insistera, rycka i dörren. Lugnet bibehölls/återställdes.
-
B glömde att hon inte ville vara här
-
B fylldes av en god känsla istället, t.ex. lugn, glädje, tacksamhet, välbefinnande
-
En konflikt eller en spridning av negativ energi (mellan B och personal eller mellan flera B) undveks.
-
jag själv kunde gå ifrån situationen med lätt hjärta (eller åtminstone med en lättnadens suck…), känna att jag duger, att det funkar, att saker och ting är som de ska.
Det är härligt. Sådant vill vi gärna uppleva så mycket som möjligt av. Så, låt oss titta på vilka som är de verksamma ingredienserna.
Ytligt sett handlar det om att få B på andra tankar, t.ex. genom att erbjuda trevliga saker här och nu (en måltid, kaffe, ett samtal…). På ett djupare plan handlar det emellertid om större saker än så. Hem. Det är ett stort, starkt, varmt underbart ord.
Vad är detta “hem”?
Hem. Vad betyder det? Vad är det våra boende egentligen vill och behöver när de säger att de vill “hem”? Och framför allt, hur kan man i så fall komma dit?
-
Ibland kan “hem” vara ett hem man precis lämnat, där kanske barn eller maka/make bor kvar. En plats som existerar och som är möjlig att besöka. Den kan besökas IRL, eller genom att t.ex. göra upp planer för ett besök. Dock är det inte alls ovanligt att B också där “hemma” bryter upp och vill “gå hem”. “Hem” är alltså något mer.
-
Ofta kan “hem” vara ett tidigare hem, en plats som inte längre existerar, t.ex. ett barndomshem. Att något inte finns i den vanliga verkligheten betyder emellertid inte att det inte alls existerar. Bs barndomshem existerar i högsta grad, i Bs hjärta. Det kan också besökas, t.ex. genom att man talar om det, genom bilder, musik, berättelser. Visa foton, berätta hur det var, om saker som fanns i hemmet, om händelser, personer som bodde där, lyssna på musik… Reminiscens är ett sätt att besöka detta “Hem“.
-
“Hem” är också en funktion. “Home is where I hang my hat.“ Den plats där man har sina egna saker, där man har rätt att bestämma vilka som får komma in, dit man kan dra sig tillbaka när man behöver vara ostörd. En hemmabas. Där man kan sova, gå på toaletten, förvara sina kläder. Detta hem är alltså Bs rum. Personliga saker hjälper till att förstärka upplevelsen. En favoritfåtölj, foton, namnskylt på dörren… Att sitta ner hemma hos B en stund, titta på saker, fråga med intresse, för ett ögonblick ta på sig rollen som gäst, kan hjälpa B att få en upplevelse av detta “Hem“.
-
“Hem” kan också helt enkelt vara själva symbolen för En Plats Där Det Är Gott Att Vara. En plats där man kan känna sig hemma: trygg, sedd, förstådd, där man har vad man behöver. Där det finns människor man känner, som tycker om en, som bryr sig om vad man behöver. Där man kan uppleva glädje och gemenskap, lugn och tillit. Kanske är det ungefär något sådant vi syftar på när vi ibland säger att vi känner oss “som hemma”. Hit hör också upplevelsen att få bidra med vad man kan till det gemensamma, att känna att man behövs, att andra har glädje av en.Detta “hem” kommer man till genom goda upplevelser: Här finns vad jag behöver. Här finns människor som känner mig och tycker om mig precis som jag är.
Vardagen erbjuder tusen möjligheter att med mycket enkla medel förmedla sådana upplevelser av “hem“. Några exempel:
-
Jag vet att B brukar vilja ha två bitar socker i kaffet. Istället för att lägga i dem direkt tar jag med dem till bordet, visar dem för B, säger: B, du brukar ha två bitar socker i kaffet, eller hur? Vad jag därmed egentligen säger är: Jag ser dig, jag känner dig, jag vet vad som är viktigt för dig, jag bryr mig om det, här finns vad du behöver. Du är sedd, accepterad och trygg.
-
B har bett om en speciell sorts knäckebröd x. Om möjligt beställer vi det. I samband med detta kan jag förstärka upplevelsen av omtanke och tillit genom att t.ex. ta med beställningslistan och fylla i den bredvid/tillsammans med B, berätta att jag nu beställt det speciella knäckebrödet x, fråga om B alltid ätit detta knäckebröd osv. När det sedan kommer kan jag göra lite extra affär av det, kanske lägga upp det i en fin korg, servera det med ett stort leende, Titta, Nu har knäckebrödet x kommit, bjuda andra boende etc. Jag kan välja att se Bs önskan om ett speciellt knäckebröd som en chans att skapa goda cirklar istället för att se det som ännu ett besvärligt specialönskemål.
-
B är rädd för att vara ensam. När hon vilar går jag därför in och tittar till henne ibland. Lägger en hand på hennes axel, ler och säger: har du det bra? Det är ett snabbt och enkelt sätt att tala om det hon behöver höra: Du är inte ensam. Jag ser dig. Jag vet vad som är viktigt för dig och jag bryr mig om det.
Livsberättelsen är ett annat viktigt verktyg för att skapa upplevelser av “hem”. Att känna till Bs historia, yrke, intressen, favoriträtt, favoritmusik, föräldrar, barn, barnbarn, hundar, sommarställen osv innebär många chanser att få sagt det viktigaste av allt: Jag ser dig, jag känner dig, jag bryr mig om dig. Livsberättelsen öppnar också dörrar till sådana “hem” som fanns en gång: Du har vuxit upp i Bromåla, eller hur? Här har kontaktpersonen en viktig uppgift, att samla och förmedla sådan kunskap om “sin” boende.
Det mesta av det arbete vi gör för att skapa lugn och lindra oro försiggår alltså i situationer där det inte alls verkar som att det behövs. Det är när de boende är lugna och glada som det är lättast att nå fram med “hembesöken”. Genom att ta vara på de tillfällen när det är lätt att nå fram undviker vi stora mängder oro, aggressivitet och kaos längre fram. Det är aldrig bortkastad tid att på olika sätt få sagt: Du är sedd, trygg och accepterad precis som du är. Eller att med hjälp av prat, skratt, musik, bilder, berättelser hälsa på hemma i gamla tider.
Kanske kan vi göra det till en sport att hitta sådana chanser?
(forts del 2)