demensvård: Nu ska jag gå hem, del 2

 

Avsnitt 2: När avledning inte fungerar 

I 999 fall av 1000 fungerar det bra med avledning. Vi går på besök i Bs verklighet, lyssnar och bekräftar, försöker identifiera behov och möjligheter. Vi respekterar B och Bs verklighet som de är och letar efter möjligheter att skapa goda möten.

Nu ska jag övergå till att tala om den där ena situationen av tusen när avledning inte räcker. Jag vill betona att detta är undantag. Förhoppningsvis sällsynta undantag. Det gäller bara

  1. när man provat allt annat, när det verkligen inte fungerar med avledning
  2. när konfrontation, ilska, förtvivlan etc redan är ett faktum, när det redan är för sent att undvika negativa cirklar
  3. när det är uppenbart att den verklighet B befinner sig i är ännu mer plågsam än den faktiska verkligheten (ex: det är plågsamt att vara inåst, gammal och änka, men det är antagligen ännu mer plågsamt att vara inlåst och inte kunna komma hem till sin lilla baby som är alldeles ensam därhemma.)

B går i förtvivlan fram till den ena efter den andra och bönfaller:

- Du måste öppna dörren, jag måste hem till mina barn, de är ju alldeles ensamma hemma!

* * *

B slår näven i bordet så att kopparna hoppar och säger med stor pondus:

- Jag accepterar inte detta. Jag kräver att omedelbart komma härifrån!

* * *

Efter tusen avledningsmanövrer kommer B med bestämda steg ut i köket, tömmer ut den fulla kaffekoppen i vasken och säger argt:

- Nu vill jag gå. Kan du vara snäll och låsa upp dörren. Nu!

 * * *

I dessa situationer hjälper det inte med mera kaffe. Inte med trevligt småprat om gamla tider. Inte att hålla med. Den låsta dörren och frågan om att öppna den är högst påtaglig och konkret. Man kan inte påstå att den låsta dörren inte är låst och tro att saken därmed är ur världen.

Det är inte alla som driver fram sådana konfrontationer. De flesta gör inte det. Inte heller är det särskilt ofta som det behöver gå så långt. Genom ett bra bemötande när det är lugnt kan sådana tillspetsade situationer ofta förebyggas. Men ibland inträffar de. Sanningens Minut, liksom. När det händer behövs andra metoder än avledning. Nu är B inte längre beredd att låta sig avledas. 

Jag menar att i en sådan situation, när en konfrontation redan är ett faktum, är Sanningen det mest respektfulla, och det som på sikt skapar mest lugn och trygghet. Både i brist på bättre alternativ, och som en grund för framtida förtroende och tillit.

Här går åsikterna isär. Väck inte den björn som sover, säger någon. Det är mycket förnuftigt. Sovande björnar ska vi absolut inte väcka. Det som följer gäller alltså inte den björn som sover. Det gäller den synnerligen vakna björn som med hela sin styrka reser sig upp på bakbenen och med ett rytande ställer krav på handling. 

Inför ett sådant bestämt krav är vi tvungna att reagera på ett eller annat sätt. Hur vi än gör kommer det att få konsekvenser. Alltså gäller det att ha något slags genomtänkt strategi. För det existerar inget “inte göra något”.

När vi inte vet vad vi ska göra försöker vi gärna att inte göra någonting alls. Det är ju ofta mycket vettigt. Men om situationen upprepas och upprepas blir strategin “undvikande” till slut alltmer ohållbar. Hur ska man undvika konfrontation med en person som envist ställer sig i ens väg och kräver att bli utsläppt? Här är några sätt som i allmänhet inte fungerar för mig, åtminstone inte i längden:

  •  Titta bort och låtsas som ingenting. Skapar hos B upplevelsen “ingen ser mig, ingen bryr sig, här finns ingen att lita på, jag är ensam i en fientlig värld.” och ökar påtagligt Bs oro.
  • Ljuga, påstå att det bara är att gå ut, dörren är där borta. När B tio gånger har gått åt det hållet, ryckt i dörren, konstaterat att den är låst, återvänt, påpekat att dörren är låst, fått ett nytt besked om att gå åt ett annat håll osv avslöjas lögnen, och B drar mycket riktigt slutsatsen att de här människorna kan man inte lita på. Inte bara håller de mig inlåst, utan dessutom ljuger de, förnekar verkligheten och behandlar mig som om jag inget begrep.
  • tomma löften och falska försäkringar om att strax/efter kaffet/efter maten… få åka hem. Kan fungera för B som fullständigt saknar korttidsminne, men inte när Bs minne är tillräckligt långt för att hålla fast vid kravet så länge. (Då är det bättre med löften man kan hålla om det skulle behövas, t.ex. att tala med anhöriga eller att följa med ut.

 

 

Det är inte tillåtet (lyckligtvis!) att låsa in människor mot deras vilja. Att göra det, att hålla en människa inlåst trots hennes uttryckliga protester och klart formulerade anspråk på att bli utsläppt, är ett brott. Om man ska göra det måste det finnas mycket goda skäl och ett väl genomtänkt beslut. Detta beslut bör man kunna hänvisa till.

Den som hålls inlåst mot sin vilja, och som utan svårighet kan formulera ett anspråk på att bli utsläppt, har åtminstone rätt att få klara besked när hon begär det:

  • att få formulera i klartext det faktum att hon faktiskt inte får gå ut som hon vill
  • att få veta vem som fattat beslutet att hålla henne inlåst
  • att få veta varför man fattat detta beslut
  • att få bekräftelse på att det hon ser är sant. Det är betydligt mer ångestskapande att vara inlåst bland människor som påstår att man inte alls är inlåst. Då berövas man inte bara sin frihet, utan dessutom sin tillit till människorna omkring sig och därmed sin möjlighet att bygga de goda relationer som på sikt kan hjälpa en att acceptera läget.

En boende som under en hel dag envist kan hålla fast vid en intention om att åka hem, trots alla våra envisa försök att avleda och distrahera, som klart och tydligt kan formulera ett sådant anspråk, som känner till och kan hänvisa till sina faktiska, lagstadgade rättigheter, den personen besitter helt uppenbart flera fungerande psykiska förmågor. Förmågor som kan tas i bruk för att hitta goda lösningar på situationen.

Även om hon saknar närminne har hon helt uppenbart tillgång till något slags minne. Hon kan sätta sig något i sinnet och sedan hålla fast vid det. Hon har ett stort mått av värdighet, integritet och mänsklig resning. Hon har modet att driva fram en konfrontation, dvs att ta risken att möta en obehaglig känsla eller sanning. Hon besitter förmågan att resonera. Hon agerar utifrån en viss föreställning om verkligheten, en föreställning som är så pass klar och konsekvent att den kan formuleras, diskuteras och därmed också påverkas.

Vi kan inte hoppas på att hon ska glömma sin intention. Alltså måste vi acceptera den, och fråga oss hur vi bäst kan leva med den.

 

Till en början måste vi släppa vår ambition om att B inte ska bli arg. Det är en bra ambition, men den gäller inte nu. B är redan arg. På mycket goda grunder. En i högsta grad förnuftig och berättigad ilska. Nu gäller det inte längre att undvika ilska, nu gäller det att ta sig igenom den. Att (hjälpa någon att) leva sig igenom en stark känsla på ett bra sätt är en möjlighet till riktigt goda möten, både i stunden och på sikt.

Vad är målet i en sådan situation? Vad är tecknet på att vi hittat ett bemötande som “fungerar”?

  • Den akuta oredan lägger sig. B slutar rycka i dörren/ropa/insistera, lugnet återställs.
  • Den oundvikliga konflikten blir så värdig, konstruktiv och kärleksfull som möjligt.
  • Skadeverkningarna minimeras. B blir inte mer kränkt än absolut nödvändigt. (Att inte få gå ut är i sig en kränkning, men hon kan slippa ytterligare kränkningar i form av t.ex. negligerande, förlöjligande, förnekande, utskällning, våld etc.)
  • Resultatet blir att B, trots att hon inte får som hon vill, ändå känner att hon blivit sedd och lyssnad till, att man bryr sig om vad som är viktigt för henne. Att det, i brist på bättre, ändå är helt OK att vara här.
  • Jag själv kan gå ifrån situationen med känslan Det är OK.

 

Vad är en värdig konflikt?

Konflikten är alltså ett faktum, och det är för sent för att försöka undvika den. Så vi plockar fram redskapslådan för värdig konflikthantering:

  1. 1. Viktigast av allt: Lyssna! Det finns metoder för att aktivt visa att jag lyssnar, ex validation: bejaka känslor, upprepa vad jag uppfattar att B försöker säga, fråga om jag inte förstår.
  2. 2. Om möjligt försöka ta reda på mera exakt vad B upplever som ett problem.
  3. 3. Hålla fast vid det som inte går att förändra, men vara öppen för att söka goda lösningar bland sådant som faktiskt går att påverka.

 Ibland kan det kännas som att lyssnandet är bortkastad tid. Kanske verkar det inte finnas någon reda i det B säger. Och om en timme kommer alltihop ändå att vara glömt.

Mot detta vill jag protestera. På flera punkter.

  • Det finns alltid någon reda i det B säger. Utifrån Bs verklighet. Genom att försöka förstå hur B upplever verkligheten kan vi också hjälpa B att hitta en upplevd lösning.
  • Bs upprördhet är högst befogad. Vem som helst skulle bli arg av att bli inlåst, ljugen för, negligerad, tilltalad nedlåtande, bli bemött som mindre vetande.
  • När vi verkligen lyssnar gör vi i själva verket två saker: samtidigt som vi tar in information får vi också sagt något: Jag bryr mig om dig, jag gör mitt bästa för att se dig, jag respekterar dig precis sådan som du är, jag vill hjälpa dig om jag kan. Sådana möten är aldrig bortkastad tid. Dels är det värdefullt i sig, dels är det tid vi har igen senare, i form av lugn och förtroende.
  • Också om kanske själva konflikten är glömd om en timme så finns känslan kvar. Känslan att ha blivit sedd, respekterad och tagen på allvar. På den känslan kan man bygga mycket goda relationer, fulla av tillit, förtroende, trygghet, värme, öppenhet, humor.

 Så, än en gång. Att lyssna är inte bortkastad tid. Det är tid som vi har igen senare, hundra gånger om. När det är lugnt och god stämning istället för oro tänker vi kanske inte så mycket på det, vi märker ju inte av den oro som inte uppstår. Kopplingen kanske inte märks så tydligt, men den finns där. Att verkligen ta sig tid att lyssna är nästan alltid sammanlagt en tidsvinst.

Sedan är det frågan om att hålla fast vid det som inte kan förändras. Många dementa (precis som många av oss som anses fullt friska!) förnekar envist varje form av hjälpbehov. Det är dock inte detsamma som att på allvar tro och känna sig lugn och trygg med att man klarar sig själv.

Jag tror att det ofta förhåller sig såhär: Någonstans djupt inom sig vet B att det faktiskt är så att hon t.ex. inte längre hittar vägen på egen hand. Detta väcker naturligtvis ångest. Ångest är inge kul, ångest håller man ifrån sig så länge det går, t.ex. genom förnekande. Det går bra till en början, men småningom blir det allt mer ohållbart. Situationerna när man stöter på sin begränsning blir allt fler, det blir allt mer uppenbart att man faktiskt inte klarar sig på samma sätt som man gjort förr. Inom psykologin talar man om “the unthought known” – det vi djupt inom oss vet men som vi ännu inte formulerat för oss själva.

Det är sant att Sanningen ofta väcker ångest. Det är en ångest som ingår i detta att vara människa. Vi är ibland tvungna att leva med att saker och ting är på ett sätt vi skulle önska att de inte var. En låst dörr är en låst dörr.

Men det är inte det som hindrar ett gott liv Här och Nu. Med andras hjälp kan B ändå hitta rätt. Det mesta av det som utgör ett gott liv – skönhet, värme, vänlighet, glädje, gemenskap, god mat osv ­- kan man uppleva ändå. Det är inte först och främst den låsta dörren som hindrar. Det är förnekandet av den låsta dörren. Att förneka det uppenbara, det man egentligen vet, skapar mycket stark ångest. Det är att förneka sig själv. Att ljuga för varandra skapar klyftor mellan människor, förhindrar gemenskap. Att förneka problemet avskär oss från möjligheten att konstruktivt söka lösningar.

Visst, det är inte roligt att dörren är låst. Det är inte roligt att tiden går, att minnet sviker, att livet är ändligt. Men när det nu ändå är som det är, låt oss då hitta på så många bra saker som möjligt att syssla med under tiden!

(forts: del 3: De tre exemplen ovan, hur det löste sig)

Leave a Reply