Detta är del 3 i en artikel om hur man på ett slutet boende kan bemöta en dement person som vill gå hem. Det gör man genom avledning.
Del 1 handlade om de 999 fall av 1000 där avledning fungerar utmärkt. Del 2 handlade om hur man kan tänka de ytterst sällsynta gånger när avledning inte fungerar. Här följer tre exempel på sådana fall. Detta är alltså inte några exempel på något bra standardbemötande, utan på de gånger när precis alla andra möjligheter har prövats utan framgång. Om du inte läst del 2, gör det först.
B går i förtvivlan fram till den ena efter den andra och bönfaller:
- Du måste öppna dörren, jag måste hem till mina barn, de är ju alldeles ensamma hemma!
- Du tänker på dina barn.
- Ja, jag måste hem, det fattar du väl att jag måste hem till mina barn!
- Vet du B, dina barn är vuxna nu.
- Vuxna? Snacka inte skit!
- Jo, de är vuxna. X och Y, de är vuxna nu.
- De är inte vuxna!
- Jo, det är de. X och Y, de är vuxna nu.
- De är inte vuxna, jag höll ju dem i famnen alldeles nyss.
- Å, det känns som att det var alldeles nyss som du höll dem i famnen. Men det var länge sedan. Nu är de vuxna. Du har varit en sådan fantastisk mamma till dem att de vuxit upp och blivit stora nu.
- X och Y?
- Ja.
- Är de vuxna nu?
- Ja, de lever sitt eget liv nu. X arbetar på Skatteverket och Y är visst pilot, om jag inte minns fel. Vi får fråga dem när de kommer.
- Kommer de hit, menar du?
- Ja, de brukar komma och hälsa på dig här.
- Jasså. Så då kan jag stanna kvar här då?
- Ja, det går jättebra det, vi är så glada att få ha dig här. Är det något du vill ha, ett glas vatten kanske?
- Vad du är snäll!
- Haha, att vara snäll är det roligaste som finns! Vill du ha lite vatten?
- Ja, det vore gott.
* * *
B slår näven i bordet så att kopparna hoppar och säger med stor pondus:
- Jag accepterar inte detta. Jag kräver att omedelbart få komma härifrån!
- Du vill inte vara här längre.
- Nej det kan du vara säker på!
- Är det något särskilt som har hänt?
- Han där är oförskämd. Han säger att /…/
- Oj då! Det var dumt sagt! Då förstår jag att du blir arg.
- Så får det verkligen inte gå till!
- Nej, absolut inte.
- Jag vill tala med chefen.
- Med chefen?
- Ja. Jag kräver att omedelbart få tala med chefen.
- Ok. Då ska jag säga till chefen att du vill tala med henne. Hon är inte här just nu, men hon kommer i eftermiddag.
- Är det säkert att du säger till henne då?
- Ja, det är säkert.
- Lovar du det?
- Ja, det lovar jag.
- För såhär får det verkligen inte gå till.
- Nej, det är sant. Vi får tala med chefen.
När avdelningssköterskan några timmar senare kom upp på avdelningen bad jag henne tala med B. Vi kom överens om att hon skulle kolla läget lite försiktigt och se om B fortfarande kom ihåg händelsen. Om hon inte kom ihåg den skulle vi inte påminna henne. Men om hon kom ihåg den skulle hon också komma ihåg att hon fått löfte om att prata med chefen. Och hon skulle komma ihåg efteråt att hon faktiskt fått det.
Det visade sig att B mycket väl kom ihåg händelsen. Och hon var mycket nöjd när chefen tog det inträffade på allvar. Lugnet varade hela resten av dagen.
* * *
Efter tusen avledningsmanövrer kommer B med bestämda steg ut i köket, tömmer den fulla kaffekoppen i vasken och säger argt:
- Nu vill jag gå. Kan du vara snäll och låsa upp dörren. Nu!
- Du vill gå nu genast.
- Ja.
- OK. Kom med här så får vi prata om saken.
- Jag vill inte prata mer om dethär, jag vill gå hem.
- Ja. Kom med här.
/Vi går till Bs rum/
- Jag vill inte gå in dit, jag ska hem!
- Jag vet. Jag hör vad du säger. /Jag går in i Bs rum. B följer efter./
- B, jag förstår att du vill gå hem, men jag kan inte öppna dörren för du behöver sällskap när du går ut.
- Jag behöver inget sällskap!
- Jo, för det är risk att du inte hittar tillbaka.
- Hittar inte tillbaka! Hördu du, det har jag alltid gjort!
- Ja, det har du. Men nu har din Alzheimer försämrats så pass att du behöver sällskap när du går ut. Och det ska du naturligtvis få.
- Hördu du, kom inte här och prata goja med mig! Ut härifrån!
- OK. Om du vill mig något så finns jag i köket.
Två minuter senare kommer B igen, med kappan på armen.
- Hördu du! Kan jag få prata med dig!
- Ja. Kom så går vi till ditt rum.
/Vi går in, sätter oss./
- Du vill gå hem.
- Ja. Och så kommer det någon och påstår att jag inte får det.
- Ja. Jag förstår att du blir arg.
- Ja, verkligen! Det är ju en begränsning!
- Ja, det är det. Jag är ledsen för det.
- Men kan du inte bara släppa ut mig då!
- Tyvärr inte, för det är risk att du inte hittar.
- Men jag bor ju bara precis två hus bort.
- Nej, ditt hus ligger i Jokkmokk och nu är vi i Stockholm, det är en lång väg.
- Men du kanske kan följa med mig hem då, och hälsa på.
- Ja, det skulle vara roligt! Men just nu går det inte.
- Jaha. Men jag ska gå i alla fall.
- Ja, det förstår jag att du vill. Vi får prata med /anhörig/doktorn/…/ när hon kommer.
(tio minuter senare)
- Du, får jag prata med dig.
- Ja. Kom så går vi till ditt rum.
/Vi går till Bs rum, sätter oss./
- Jag vill gå hem.
- Ja.
- Och här kom någon och sade att det inte gick och att det hade något med min Alzheimer att göra.
- Ja.
- Det var du som sa det, va?
- Ja.
- Du, SÅ dålig är jag faktiskt inte. Än i alla fall! Jag kan gå själv.
- Ja, det vet jag att du kan. Det är bara det att du har svårt att hitta, så du behöver sällskap.
- Men jag bor ju precis här.
- Mm. Alltså, det är ju inte jag som bestämmer, det är doktorn. Min uppgift är bara att försöka se till så att du har det så bra som möjligt när du är här.
- Ja, det förstår jag. Jag har ju också varit sjuksyster.
- Ja, då vet du ju hur det är.
- Ja. Vilken doktor är det?
- Hon heter X.
- Så heter inte min doktor.
- Nej, dethär är en ny doktor.
- Då ska jag tala med henne.
- Ja, det är en bra idé. Är det något jag kan göra för dig under tiden?
- Jag vet inte. Kanske ett glas vatten? Med en isbit i?
- En isbit? Jag ska titta om det finns någon is. Du tycker om när vattnet är riktigt riktigt kallt?
- Ja.
…
(tjugo minuter senare)
- Du, får jag prata med dig lite grann?
- Javisst. Kom så går vi till ditt rum.
/Vi går in på Bs rum, sätter oss/
- Jo, när får jag träffa doktorn då?
- Hon brukar komma hit varje tisdag.
- Jaha. /paus/ Den här bokhyllan har jag haft i många år.
- Å! Ända sedan du var flicka?
- Nej, jag var vuxen när jag köpte den. Men säkert tjugo år har jag haft den.
- Tänk! Och så fint du har ordnat här, med alla bilderna.
- Dethär är min pappa.
…
(Efter detta var B lugn resten av kvällen.)
* * *
Slutord: Det jag beskrivit ovan (dvs i del 1 och 2) är, ytligt sett, några knep och metoder som fungerar ibland. Vi kan berikas och lära oss mer genom att lyssna på och lära knep och metoder av varandra. Det är bra. Men egentligen handlar det inte så mycket om knep och metoder. Det handlar om kärlek. Om en vilja att engagera sig för en annan människas väl. Knepen och metoderna är bara några konkreta sätt att omsätta denna kärlek i praktisk handling, att göra den synlig så att den kan göra verkan. Utan kärlek kommer det ändå inte att fungera.
Så, kära vänner. Låt oss odla kärlek. Det är en härlig uppgift! Den roligaste som finns, faktiskt!
Tack för ditt jättefina exempel Jannika! Jag som terapeut och kurator med inriktning mot gerontologi blir väldigt glad över att läsa hur fint man kan bemöta äldre med demenssjukdom.