Detta är historien om en veritabel nybörjare i konsten att ta hand om sig själv, om mina allra första stapplande steg på området. Idag /1996/, fyra år senare, har jag nästan svårt att förstå att den faktiskt handlar om mig. Att jag tänkte så. Att jag inte såg. Allt jag trodde att jag visste. Det är nästan lite pinsamt.
Nej, Jannika. Det är inte pinsamt. Jag hade det så. Det var så för mig. Det är inte pinsamt, möjligen är det sorgligt. Å andra sidan är det fantastiskt. Att man kan växa så. Vilken vandring! Om det var möjligt, vad kan då vara omöjligt! Och tänk, vem jag kan ha blivit om fyra år till! Detta är en historia om hopp.
När jag blev gravid första gången bestämde jag mig genast för att göra abort. Förlossning hade jag läst om: klipp, dropp, snitt, rakning, ryggläge med benen fastbundna upp i luften, manliga läkare i vita rockar som styr, ställer och “ansvarar”, blodprov, sprutor, bedövningar – nålar nålar nålar. Allt det där skulle jag förvisso gå igenom sedan någon gång, när jag blivit Mogen, bara inte nu, inte nu. Jag mådde illa, det flimrade för ögonen när jag tänkte på det. Jag ville ju ha barn, bara inte nu, jag var inte redo för detta, än.
Det slog mig inte att man kunde föda på något annat sätt. Det slog mig inte att man kunde säga nej. Det slog mig inte att mina känslor var något att ta på allvar. Det som slog mig var abort.
Fångad!
Dagen före besöket på abortkliniken talade jag med en väninna. Hon var underbar, lyssnade, stöttade. Hon hade själv genomgått en abort flera år tidigare, berättade hon, det var obehagligt men inte värre än så, man kom till sjukhuset på morgonen, fick en lugnande spruta, en kanyl i handen, sedan…
Det vände sig i min mage. Hennes röst hördes med ens långt bortifrån, jag förstod inte längre vad hon sa. Hela rummet gungade plötsligt, löstes upp inför mina ögon, jag var kallsvettig, händerna skakade så att kaffet hamnade på duken. Jag blev tvungen att lägga mig på golvet under bordet, allting snurrade. Jag skulle alltså ändå inte komma undan. Att göra abort var alltså helt meningslöst, jag var fast i alla fall, fångad.
Nästa dag gick vi på avtalad tid till abortkliniken och meddelade att vi hade ändrat oss, jag skulle föda barnet. (Tack och lov!!!)
De följande veckorna gick jag runt och mådde illa illa, illa, försökte samla mod inför det jag visste måste komma: att de skulle ta över, med sina stick, snitt och klipp, för mitt och barnets bästa. Osammanhängande tankar om att föda i smyg hemma för genom mitt huvud, men jag visste ju att så kunde man inte göra. Man måste Skärpa sig, Stå Ut. Vara Ansvarsfull, inte Barnslig. Nu skulle jag ju bli Mor, då måste man Offra sig, helt enkelt.
Min mamma hade ofta sagt till mig att när hon fick mig (sin äldsta) var det slut på hennes liv, det hade hon offrat för min skull. Så varför skulle inte jag.
Till stupstocken
Så jag samlade mig och gick på “mödravård”. Jag underkastade mig alla blodproven, min man fick hålla fast mina ben som skakade så att armen inte hölls stilla. Jag log tappert mot barnmorskan, så att hon inte skulle behöva känna sig illa till mods över vad hon måste göra mig.
Efteråt, när jag kom hem, kastade sig min kropp på sängen och skrek, grät och vred sig okontrollerat en lång lång stund. Jag ville det verkligen inte – en Blivande Mor beter ju sig inte så, men min kropp ville inte sluta. (Tack, kroppen!) Det var skrämmande. Sedan vågade jag inte använda armen under hela nästa dag, den hängde slappt utmed sidan, jag lagade mat, åt, städade undan med en hand. Jag tog inte av mig tröjan på en vecka, och plåstret fick sitta kvar tills det ramlade av.
Jag insåg att jag behövde hjälp – vad skulle den stackars förlossningspersonalen tänka om jag uppförde mig såhär? Man ska inte vara till besvär. Jag föreställde mig att jag skulle bli fastbunden, att jag skulle tvångsintas på psyk, att man skulle ta mitt barn ifrån mig (allt detta hände min mamma). Det slog mig inte att jag skulle söka hjälp för min skull. Men sökte hjälp gjorde jag, och kom till Signe Jansson.
Stora Jag och Lilla Jag
Jag minns första gången Signe förklarade hur behandlingen skulle gå till: Vi skulle ta ett litet steg i taget, först prata om en spruta, sedan skulle jag få titta på en spruta utan nål, sedan en med nål osv, och vi skulle tala om vilka känslor som kom upp, och det var jag som bestämde takten. Jag skulle bara säga nej om jag inte kände mig redo för nästa steg.
Jag tyckte det var mycket obehagligt: Hur skulle jag kunna räkna ut när hon ville att jag skulle säga nej? Och vem skulle orka höra om mina känslor? Det skulle väl bli förfärligt tråkigt för stackars Signe? Där befann jag mig när vi började.
Den terapin förändrade mitt liv. Jag fick se att jag hade rätt att säga nej. Jag fick lära mig vilken känsla som betyder att jag inte vill. Jag mötte människor som var beredda att respektera mig. Jag fick lära mig att kräva respekt, att förvänta mig det, att om någon tyckte jag var löjlig så var det deras problem.
Jag gjorde mig en bild av Stora Jag och Lilla Jag, och jag fick börja lära känna och respektera denna Lilla: men rädsla, min vrede, min besvärlighet, min livskraft, min lust, min glädje. Stora Duktiga Jannika fick lära sig att sluta skämmas för och smussla undan sin Lilla och istället ta hand om och vara stolt och glad över henne, ta henne i försvar, stå på hennes sida.
Snällhet på finska
Jag vet varifrån min sprutskräck kommer. När jag var fyra år blev jag opererad i ögat, jag skelade. Mina föräldrar hade inte berättat något om operationen på förhand utan sagt att jag skulle komma till ett fint ställe med massor av snälla människor som skulle ta hand om mig, jag skulle vara en snäll flicka och inte ställa till besvär.
När jag kom till sjukhuset visade det sig att ingen enda i personalen talade något annat än finska (jag är född och uppvuxen i Finland), och jag kunde bara svenska. Ingen förstod alltså vad jag sa, och jag förstod inte vad de sa. Där lämnade mamma och pappa mig och åkte hem. Jag visste inte varför jag kommit dit, bara att alla var snälla och att jag inte skulle ställa till besvär.
Jag låg först för observation, de snälla människorna stack och stack. Jag förstod inte, men jag log så gott jag kunde. Jag sov ensam. Nästa dag förde de in mig i ett rum fullt av starka lampor, svarta sladdar, blänkande skalpeller. På en hög svart brits band de snälla människorna fast mina händer, fötter och huvud.
De var verkligen många, de var klädda i gröna rockar och mössor, de hade mask för sina ansikten. De riktade sin stora lampa mot mitt ansikte, de talade på finska med varandra över mitt huvud. Man ska inte vara till besvär. Tänk om de här snälla människorna skulle bli ledsna!
De stack i mitt öga med en stor spruta. Se skar i mitt öga med en kniv. Jag sa ingenting, har det berättats mig. De sydde i mitt öga med nål och tråd. De band för båda mina ögon. De talade på finska över mitt huvud.
Bortglömd
Jag minns att i sängen bredvid min, på avdelningen efteråt, låg en liten flicka med båda ögonen förbundna. Hon hade legat så väldigt länge, för man hade glömt bort henne.
Denna minnesbild har alltid skrämt mig, och under terapins lopp berättade jag om den för min far. Han svarade oberört att ja, fast inte fanns det någon annan i rummet, och när vi sedan till slut talade med avdelningsläkaren så visade det sig att det hade blivit något misstag, men då tog de ju sedan genast bort ditt bandage, och du grät inte alls eller något sånt, och så fort du sen kom dit till lekrummet så var du alldeles glad igen, och int var de nu sen någå mer me de.
Jag skelar fortfarande, operationen misslyckades. Den enda gång jag verkligen kan komma ihåg att jag bestämt vägrade något när jag var liten var där de ville operera en gång till.
Att gråta eller inte gråta
Att det blev sprutor beror säkert på operationen. Men att det blev skräck, det beror på att ingen, varken då, tidigare eller senare, såg mig eller brydde sig om hur jag kände, ingen bekräftade eller tog mina upplevelser på allvar, alla förnekade att jag egentligen skulle ha upplevt något. Huvudsaken, det enda, var att jag inte grät och ställde till besvär, så att de behövde skämmas för mig, utan att jag var en snäll och duktig flicka, så att de kunde känna sig stolta över mig (=sig). Bara man inte gråter eller nånting sånt, så är det inte mer med det. Förvisso gjorde de sitt bästa. De hade inte förutsättningar att göra något annat. De gjorde som läkare och andra auktoriteter sagt åt dem att göra. De försökte till varje pris undvika gråt, för de hade aldrig fått lära sig hantera sådant, de var livrädda. Det är ingenting att skämmas för. Men det är sorgligt. De kände inte, hade aldrig hört talas om, sina Lilla Jag.
Det har jag. Jag funderar ibland på vad jag hade blivit för slags mor om jag inte haft den ofattbara turen att lida så av min sprutskräck. Men så tänker jag att det är egentligen inte relevant. Hade jag lyckats behärska min sprutskräck så hade Livet fixat till någon annan snillrik drivkraft för mig – det var inte meningen att mina barn skulle ha det som jag. Nu räcker det.
Hur gick det sen
Min sprutskräck lever jag med idag, gott lever jag. När jag födde mitt andra barn hade man antecknat i min journal: “Vänligen respektera pat:s sprutskräck.” Så det är ju bra: kan man inte respektera pat så kan man i alla fall respektera skräcken. Så den tänker jag inte göra mig av med.
Förr led jag av sprutskräck. Idag har jag sprutskräck, bara. Jag känner mig rätt säker på min förmåga att hantera den: jag väljer själv om jag vill gå med på att stickas, jag kan när som helst säga nej, jag kan till och med dra ut ett dropp själv, om jag vill det.
Jag kräver att det görs i min takt, lite åt gången. Att man väntar tills jag säger att det är ok att ta nästa steg. Jag andas lugnt, jag håller om mig själv, jag gråter. Det är min kropp, min arm. Jag bestämmer.
Så visst är det bättre, men int e de bra. Jag är långt långt ifrån framme. Jag är fortfarande väldigt mycket bättre på att känna efter vad alla andra vill och behöver än vad jag själv vill och behöver, och jag glömmer lätt bort mina nya föresatser att tillmäta mig själv, min vilja och mina känslor någon betydelse.
Så jag behöver verkligen min sprutskräck fortfarande. Jag är oändligt tacksam för att den finns – att den tvingade mig att se den vettskrämda, bortglömda, förnekade, tappra, underbara lilla flicka som jag en gång var, som finns i mig, ta henne i famnen, hålla henne, trösta henne, ge henne rätt att vara ledsen, rädd, arg, ge henne rätt att säga nej, att skrika och gråta, att vara besvärlig, att ta plats.
För mig är det självklart att mina barn ska ha den rätten. Att den också tillkommer mig själv förstod jag inte förrän vid nästan fyllda trettio. Men bättre sent än aldrig. Tack, Stora Jag, för min modiga kamp.