Det här är en berättelse om min mormor. Om två människor som älskade varandra, men där generationers nöd och skam gjorde att ett möte blev möjligt först när den ena var borta.
I augusti 1995 låg min mormor för döden på ett sjukhus i Finland. Hon hade cancer, som nu hade gått så långt att man beslutat att avbryta behandlingen. Min första tanke när jag fick höra det var naturligtvis att jag borde åka och hälsa på henne på sjukhuset. Min andra tanke var att det ville jag absolut inte göra. Jag gjorde det inte heller. Jag skrev ett brev istället. Jag tror att hon fick mitt brev på sjukhuset strax innan hon dog. Hur det än är med det så är det en av de få gånger i mitt liv då jag upplevt att jag stått i en nära, kärleksfull och verklig kontakt med min mormor.
Ja, så är det, sorgligt nog. Så var det, trots att hon på många sätt var en ganska central person i mitt liv medan jag växte upp. Hon var ofta hemma hos oss och tog hand om min syster och mig när mamma låg på sjukhus under långa perioder.
Nästan alla mina minnen av momi är på något sätt förknippade med skam. Skam över att det var något fundamentalt fel på mig. För att jag tyckte om fel saker. För att jag var så lat. För att jag inte tog bättre hand om henne och mamma. För att jag inte var tillräckligt snäll. För att jag var så klumpig och ful. För att jag kom hem med betyg som var bättre än alla andras (vem trodde jag att jag var!). För att jag önskade att jag hade varit söt istället. Inga prinsar väljer intelligenta prinsessor.
Momi hade ett alldeles särskilt sätt att uttala mitt namn, så att jag förstod att alla utom jag var på det klara med det där fundamentala felet som det var på mig: JAnnika. VAD är det här. Är du inte riktigt riktig i huvudet.
* * *
Jag minns en gång när jag var kanske nio år. Det var sent på kvällen, och jag hade i största hemlighet gått upp och låst in mig i badrummet för att leka att jag var söt. Min syster hade i födelsedagspresent fått en kamkofta som hängde på en krok i badrummet. Den var som en liten slängkappa, man skulle ha den om axlarna när man klippte håret för att inte få hår på kläderna. Den var av skär nylon med vit spets runt kanterna, outsägligt vacker, och hade band att knyta runt nacken. Om man knöt banden runt midjan istället kunde man låtsas att den var en balettdräkt.
Jag låtsades att min mage var en midja, och knöt balettdräkten runt midjan. Jag fäste upp håret med två spännen som jag tagit ur mammas necessär. Jag låtsades att jag var en vacker balettdansös, att publiken såg hur vacker och älskansvärd jag var, hur gracilt jag rörde mig, jag nynnade tyst och dansade, snurrade, hoppade, jag log mot publiken, den vackra klänningen böljade omkring mig, jag flög genom luften -
-JAnnika. VAD håller du på med. Det bankade på dörren, hårt och uppfordrande.
Skam. Förlamande skam. Med darrande händer knöt jag upp banden kring magen och hängde upp den patetiska kamkoftan på sin krok. Slet spännena ur håret och gömde dem längst in under badkaret. Spolade på toaletten. Öppnade dörren blossande av skam, blicken i golvet.
-Jag skulle bara se hur långt jag kunde hoppa.
För det får man till nöds göra. Räkna och mäta. Men gud nåde den som är förmäten och uppblåst nog att ens låtsas att den är vacker och älskad!
* * *
Sådan var min relation till momi. Hon klandrade och jag skämdes. Sådan fortsatte den att vara. När jag hälsade på henne sedan jag blivit vuxen klandrade hon mig för att jag inte kom oftare, för att jag var lat och gjorde mamma olycklig så länge hon levde, för att jag städade för slarvigt, för att mina syskon inte hälsade på oftare… Jag skämdes. Det kröp i hela mig av obehag, men jag sa ingenting. Man får inte göra momi ledsen.
Några få gånger försökte jag berätta något om mig själv. Men hon lyssnade inte. Eller också visste hon bättre:
-Jag är så nervös inför mitt framträdande imorgon.
-Nej, det är du inte alls. Inte blir du nervös för sånt.
Sådan var vår relation fortfarande i augusti 1995, när pappa kom och berättade att de avbrutit behandlingen. Jag visste att jag borde gå till sjukhuset. Jag visste vad hon skulle säga:
-Jasså, nu passar det att komma. Inte är det så mycket roligt i mitt liv längre, men varför skulle nu någon bry sig om en sådan här gammal kärring.
Jag kunde redan känna hur det vred sig i magen. Av skam, men också av ilska. Och av skam över ilskan och av ilska över skammen och av vanmakt inför mönstren och jag ville skrika sluta, momi, SLUTA!!!
Men nu var det för sent för uppror. Nu skulle hon ju dö. Inte kan man då längre. Alltså skulle jag stå där, röd av skam och ilska, med blicken i golvet, sista gången vi sågs? För att det var det enda sättet vi någonsin hittat att kommunicera med varandra? Nej, jag ville inte!
För det fanns ju annat. Det fanns kärlek också. Tidigare minnen. När hon tog min syster och mig på simutflykt på landet. Klippdockorna hon köpte till oss när vi var sjuka. Blåbären vi plockade. Hennes makaronilåda. Och hennes goda vilja.
Min lilla mormor. Yngst av nio syskon i en fattig familj, bortackorderad i fosterfamilj för de hade inte råd med henne. Så mycket arbete, så lite glädje. Småbarnsmamma under kriget, maken skickades till fronten, barnen till Sverige som krigsbarn. När kriget var slut kom de hem, barnen främlingar, maken knäckt av fasansfulla upplevelser vid fronten, han söp raskt ihjäl sig. Momi arbetade. Försörjde. Älskade så gott hon kunde. Så gott hon aldrig fått lära sig. Lilla momi.
Allt det där fanns också inom mig. Det var bara det att verkligheten stod i vägen. Vårt torftiga kommunikationsmönster tillät oss inte att någonsin vistas i något annat än klandret och skammen. Inte när vi möttes. Därför skrev jag mitt brev istället. Det är sorgligt, men jag upplever att min momi kommit mig väldigt mycket närmare nu, när hon i viss bemärkelse inte längre finns.
Hej, momi.
Fick precis höra av pappa att de avbrutit din behandling, att du har en eller ett par veckor kvar. Det är svårt att fatta. Jag vill inte!!
Just nu är jag på landet, och tänker på dig. Här ute påminner allting om dig. Härliga bergen. Den lilla ön mittemot Glosholm. Förgätmigej. Här simmade vi. Du hade en blå simdräkt, Mona och jag var nakupelle. Du gjorde blomsterkransar och midsommarstång. Så länge det finns någon som minns en, finns man.
En gång är det min tur. Idag var jag och plockade blåbär med Freyja. Vi såg en fjäril, hörde syrsor. Freyja plockade två skrumpna små blåbär och gav dem till mig. Här har jag plockat blåbär till dig, mamma. Och jag tänkte att månne det går att samla på ögonblick, månne det går att ha de underbaraste som i en påse och ta fram dem när man behöver dem, månne man kan bli mätt på sådana ögonblick, se tillbaka på ett rikt liv och vara lycklig över en överfull påse? Eller blir man aldrig mätt, tar livet alltid slut för tidigt?
Och jag tänkte att detta är livet, jag är en del av det, livet fortsätter – och genom mina barn kommer ögonblick igen, på något sätt. Då var det jag som var liten, idag Freyja. Jag suger i mig, njuter, samlar i min påse. Tänk så mycket det förunnas mig! Gråter, gråter. Att det ska ta slut. Att allt förändras. Och ändå inte. Du hade en blå simdräkt. Jag har en svart. Och Freyja är nakupelle. Och livet går igen och igen. Så länge vi minns dig, finns du. Jag ska berätta om dig för Freyja.
Månen syns mellan träden. Jag minns när du sa att på din begravning skulle det vara ‘Jag har hört om en stad ovan molnen.’ Solljusa stränder. Jag hoppas du får det bra där. Det får du, momi. Det får du. Men jag kommer att sakna dig.
Jannika
PS. Hälsa mamma!