eller
Jannika versus Edward
Förord: Eirin är mitt tredje barn. Hon föddes hemma, i den vackraste energi man kan tänka sig. Jag vill bjuda på berättelsen om hennes födelse av flera skäl. Främst för att den kanske kan inspirera någon till något. Och för att berätta om att sånt här faktiskt finns i världen (ibland tänker jag att det liksom alldeles verkar ha kommit bort i vår kultur, att det kan finnas andra värden i livet än effektivitet, att snabbt bli färdig, att slippa ha ont). Och slutligen vill jag berätta att det är möjligt också för små kvaddade människor att växa, utvecklas och ta sitt liv i anspråk.
* * *
Det är svårt att hitta ord för de största ögonblicken, de gudomliga. För tacksamheten, storheten, den allt uppfyllande förundran inför livets… inför Livet. Att jag fick detta. Jag, lilla vanliga Jannika, fick detta. Hur… Det jag fått vara med om är heligt, det måste skyddas mot oseende ögon.
(Då undrar ni kanske varför jag i så fall lägger ut det på nätet. Hm. Det är ett slags tack till alla er som berättat era berättelser för mig, som gett mig modet att söka mig fram längs min egen väg. Jag vill, om jag kan, bidra till att föra det modet vidare.)
Det började med värkar på fredag kväll.
Nej, det gjorde det naturligtvis inte. Det började med att jag mötte Mimansa, Barnmorskan i mitt liv, när jag födde Sindre två och ett halvt år tidigare. En av orsakerna till att Eirin finns idag är att jag behövde en förevändning för att söka upp Mimansa igen. Det hade varit ett magiskt möte där på sjukhuset, och jag visste att hon skulle kunna hjälpa mig en bra bit vidare på vägen mot mig själv. Just därför vågade jag inte söka upp henne – jag är inte van vid att få, man lärde mig att mitt människovärde är förknippat med ett ständigt givande.
Ja, det började med mötet med Mimansa, med att hon sa: nästa gång vill jag vara din hembarnmorska. (Haha, snacka om fruktbara möten…) Dessutom ville jag inte att den sorgliga förlossningen skulle vara min sista, och jag ville få vara gravid en gång till. (Jag vet, man kan inte skaffa barn av sådana skäl. Nå, jag gjorde det, och det är jag väldigt, väldigt glad för.)
* * *
Genom hela graviditeten var jag lycklig. Lycklig för min runda mage, för den lilla varelsen som sparkade där inne. Besynnerligt nog, eftersom den yttre verkligheten var ett totalt kaos på snart sagt alla fronter. Jag blev utfryst i min klass på psykologlinjen (!) och hoppade av min utbildning. Min väninna som skulle vara hos mig under förlossningen lämnade mig med dunder och brak en vecka före beräknat datum. Sjukhuset försökte förbjuda Mimansa att vara hos mig. Och Nisse, min livskamrat, hade en djup och uppslitande personlig kris (som till all lycka tog sig en liten paus precis före och under förlossningen). Sorgligt nog saknade han vid den tiden verktyg att hantera sitt kaos, varför alltsammans rättså brutalt gick ut över mig och barnen (Freyja fyra år och Sindre två år).
Det var fruktansvärt. Jag simmade i djupa svarta vatten, med näsan just och just över vattenytan. Kallt, kallt var det, och skrämmande. Jag grät och grät och grät – men inget av allt detta lyckades ändå döda min glädje över barnet (eller ens höja mitt blodtryck, faktiskt).
Och det fanns ljuspunkter: Mödrasjälavårdssamtalen med Mimansa, ljuset och modet hos mina vackra vänner, och mina älskade älskade barn gav mig kraften att ta mig igenom. Jag är mycket stolt över det jag gjorde.
* * *
Nå, själva förlossningen, den börjar alltså med värkar på fredag kväll. Kraftiga värkar. Jag läser nattisaga för Freyja och Sindre, vi får ta paus när värkarna kommer, andas. Barnen stirrar andäktigt på mig, sitter för ovanlighetens skull blickstilla. Vi pratar om att babyn kanske ska komma nu, att om det blir i natt så ska jag väcka dem. Märkligt nog lägger de sig utan minsta protest och somnar direkt.
Nu ska jag äta glass, har jag tänkt. Möwenpick, festglass, fira att det börjat. Men det har inte alls börjat sådär mjukt, försiktigt och småningom som de båda tidigare gångerna. värkarna gör redan så ont att jag inte har minsta lust på någon glass. Istället äter jag några energiförsörjningstekniska smörgåsar.
Mer och mer ont gör det. När jag ätit färdigt och dukat undan står jag kvar i köket, lutar mig mot diskbänken och A-ar på försök. Det blir snabbt ett mycket kraftigt A-ande.
Men… men, inte kan det nu ha kommit igång såhär snabbt, inte kan det nu ännu göra så ont, det är bara som jag larvar mig, mässar det i mitt huvud. Det är Edward, min inre domare. Jag har döpt honom till Edward för att något förminska hans makt: “Äsch, det är bara den där gamle domaren, det spelar väl ingen större roll vad han säger”, är det svårt att tänka när man sitter på de anklagades bänk. Det är liksom mindre dramatiskt med Edward – Edward är faktiskt inte mer än gamle Edward. Han har varken rätten eller kompetensen att döma i mitt liv. (Ändå har jag låtit honom göra det alldeles för länge.)
- Nå, så är det så då, replikerar jag kaxigt, det spelar ingen roll. Det är i alla fall skönare att A-a än att inte A-a och detta är min förlossning.
- Det är pjoskigt.
- Jag får pjoska, det är fullt tillåtet för mig att vara just så pjoskig som jag vill.
Jag börjar fundera på att ringa Mimansa och be henne komma. Edward blir chockerad: Så förmätet, att påstå att jag föder barn, det kanske inte alls har börjat, det är bara förvärkar, det är bara inbillning, det är bara…
Vid tvåtiden gör min kropp sitt inlägg i debatten: den fixar värkar med två-tre minuters mellanrum, den befaller myndigt: Ring!
OK. Om jag inte ringer nu kommer väl barnet inom en halvtimme, och det vore faktiskt mer pinsamt än att Mimansa kom hit i onödan. Att vara tvungen att stå för efteråt att jag var ensam i födandet därför att jag inte vågade besvära den barnmorska som jag engagerat och betalat för att vara hos mig, som gick i dygnet-runt-beredskap för mig och som enligt egen utsago väntade på och såg fram emot att få vara med mig. Jag skulle ju lära mig visa mig respekt, var det ju.
Under telefonsamtalet kommer inte en enda värk, såklart. Rodnande hasplar jag ur mig vad jag vill.
- Buss eller taxi? undrar Mimansa.
- Buss, svarar Edward.
Efter tio minuter ringer jag upp igen:
- Taxi.
När Mimansa kommer löper Edward amok: värkar med tio minuters mellanrum. Inte gör de så särskilt ont heller. Herregud, vad har jag gjort, släpat hit henne alldeles i onödan mitt i natten, slitit henne ur hennes älskades armar, tvingat henne nyvaken ut i den iskalla vinternatten… Jag bryter ut i en ordström om hur hemskt glad jag är att hon kommit, fastän jag ju inte alls är säker på att…
När jag först mötte Mimansa berättade hon att hon lärt sig att kärleksfullt säga till sin domare: Det är bra, gå och lägg dig, du behövs inte nu. Just så säger hon nu till Edward, med sitt leende, sitt sätt, sin värme. (Fast Edward sover inte så bra – ännu.)
Vi pratar lite, lyssnar på fina små hjärtljud, klipper till plastad frotté till soffan. Jag funderar på om jag borde be henne undersöka hur öppen jag är, men kommer fram till att en sådan kunskap inte skulle fylla någon som helst funktion annat än som ett mått på om jag är pjoskig eller inte (stå här och skrika sådär fastän det bara är tre centimeter öppet…). Bestämmer mig för att ett sådant mått lever jag bättre utan – det gör ont, jag skriker, det är skönt, punkt. Du, Edward, kan gå och lägga dig.
* * *
Det är fantastiskt med dessa värkar, jag liksom känner hur jag öppnar mig. Att det är min kropp som arbetar för mig och babyn, som bereder väg för mitt barn. Jag står upp, bredbent, med böjda knän, skriker, jublar, släpper fram. De förra gångerna hade jag inte en tanke på att värkarna var till för att öppna, det som gällde då var om de skulle duga eller inte duga för att få bli lämnad ifred.
Tyst, lugnt. Natt. Mimansa sover en stund. Kanske jag också skulle kunna vila lite. Nisse fixar en hög i sängen av täcken och kuddar, jag ställer mig på knä och vilar mot dem, slappnar av, skönt. Plötsligt, mitt i en värk, känns ett ljudlöst “poff” mellan mina ben: en explosion av varmt härligt vatten rinner längs låren ner i sängen. Så underbart! Vattnet har gått! Detta har jag aldrig varit med om förr, båda de förra gångerna gjordes amniotomi. Det blir alldeles stilla i kroppen, värkarna tar en paus, jag njuter av stillheten, tystnaden, det varma vattnet. Hihi, fostervatten i min säng! Den prydligt uppklippta plastade frottén ligger kvar på vardagsrumsgolvet.
* * *
Jag märker att medan berättelsen om min sjukhusförlossning är full av detaljerade uppgifter om vad alla andra gjorde och sade och hur jag reagerade på det, handlar den här berättelsen mer om vad som hände inuti mig. Det är inte så viktigt exakt vad de sade och gjorde, eftersom jag inte var rädd. Hela luften var fylld av respekt. De hotade mig inte, sade inte skrämmande saker som brände sig in i mig, jag behövde inte hålla koll på dem hela tiden. Jag fick själv bestämma, själv definiera vad som var viktigt. De andra fanns där för mig, så att jag kunde känna mig trygg nog att ägna mig åt att ge liv, åt att vara där jag skulle vara: i mig själv.
* * *
Efter en stund stiger jag motvilligt upp ur vattenpölen och lägger en binda i trosorna. Efter nästa värk byter jag ut bindan mot en blöja. Väcker Mimansa som lyssnar på hjärtljuden, allt väl. Nisse går och lägger sig ett tag, det är han som ska ta hand om de större barnen när de vaknar. Mimansa stannar hos mig. Jag har hittills tagit emot värkarna stående, lutande mot Nisse. Men Mimansa är så lång att om jag lutar mig mot henne hamnar jag med hennes bröst i ögat, det känns för intimt. Istället står jag och håller henne hårt i handen, underbart.
Vi (eller mest jag) småpratar i värkpauserna. Mimansa undrar om det känns bra att pendla så, mellan värkskrik och paussmåprat. Det gör det – jag behärskar ännu inte konsten att helt stänga av mitt huvud, det är en ganska ny upptäckt för mig att jag bor i resten av kroppen också.
Jag lutar mig mot den vackra skänk jag nyligen fått av mig själv i vardagspresent. Mimansa håller om mina axlar. Plötsligt måste jag gråta. Gråta, gråta. Det är ju inte klokt, så fantastiskt, här är jag, Livet, hemma, Mimansa, jag föder barn, jag gör det, och skänken som är så vacker… Mimansa undrar om jag känner mig ledsen. Ledsen? Jag blir mycket förvånad. Nej, absolut inte ledsen. Det är bara så stort. Och så gör det så ont. Med nästan inga pauser. Kanske jag skulle bada.
Så vi går in i badrummet. Mimansa hämtar stearinljus, hjälper mig i badkaret, hjälper mig med duschen, fixar en pall så jag kan sitta. Edward, som faktiskt tagit sig en rejäl tupplur, vaknar till av all denna omsorg. Som om jag inte lika gärna skulle ha kunnat hålla duschen själv. Stå här och gråta och göra sig märkvärdig. Ssscchhh. Det är bra.
* * *
Under graviditeten läste jag i en bok att man skulle undvika att säga NEJ när det gjorde ont och istället säga JA till värkarna. Jag blev mycket provocerad av det där – jävla glädjefascism! Sådär har man sagt till mig i hela mitt liv: du ska alltid le, du ska aldrig säga nej. Ska man låtsas vara glad till och med när man föder barn! Men så berättade Mimansa om när hon födde, hur hon låtit ajajaj bli jajaja. Nå, OK. Så långt kan jag sträcka mig. Nu provar jag: ajajajajajajaaaaaa. Och verkligen: i mig uppstår upplevelsen OK, kom då, kom fastän jag inte alls vågar, kom, jag får väl lita på dig då, kroppen, babyn.
Mimansa undrar om jag känner att jag skulle vilja krysta, att det ofta är just såhär i övergångsskedet att man gråter och inte riktigt vet vad man vill. Med ens är Edward klarvaken: Krysta, ha, övergångsskedet, så förmätet, komma här och påstå, det är säkert inte mer än tre centimeter öppet, det är bara jag som är pjoskig. Men det är så skönt i duschen, värkpauserna kommer tillbaka, jag slappnar av, Mimansa är här, jag känner mig lite groggy och det gör inget för jag behöver inte vara på min vakt, jag vet att hon inte kommer att ogiltigförklara mig om jag släpper kontrollen en stund. Så jag krystar lite lite på försök vid nästa värk, trots att det känns pinsamt och förmätet. Och kroppen svarar: Jaa, tack! Det gör mindre ont, det känns alldeles rätt.
Nu vill jag upp ur badkaret. Här vill jag absolut inte föda. Mimansa hämtar handduk, hjälper mig ur. Sindre och Nisse har vaknat, de kommer och hälsar, Sindre håller ett stadigt tag i Nisses ben och ser avvaktande ut. Jag går ut i vardagsrummet, hänger på soffans armstöd. Nu kommer Freyja. Hon är inte det alllra minsta avvaktande, detta är festligt, tycker hon. Fast ett förskräckligt oväsen förstås med skrikandet.
- Mamma, vi får ont i öronen när du skriker sådär, hojtar hon glatt och håller sig för öronen med ett stort leende.
- Jasså, är det så man gör i sådana här sammanhang, tycks Sindre tänka, och så står de där båda två, med tindrande ögon och händerna för öronen. Mina älskade barn!
* * *
Jag krystar lite. Mimansa ler.
- Märker du vad du gör, du krystar, säger hon.
Nej, jag vet inte, äsch, det är bara skryt, förmätet, jag kunde ju lika gärna låta bli, jag bara luras… Sssccchhh, gå och lägg dig. Jag krystar.
Jag undrar om inte Mimansa ska undersöka nu, om det är tre centimeter.
- Vill du det då?
- Nej, absolut inte!
- Nej, då låter vi bli.
Va?! Låter bli?! Kan man låta bli?! Hon tror på mig! Varför tror hon på mig?? Är hon lite korkad eller? Ansvarslös? Tänk om det är tre centimeter? Kan man låta bli att undersöka? Kan man krysta utan att någon annan kontrollerat att man får? Kan man själv veta när det är dags att krysta? Kan jag föda barn? Men… Men alla vagnalundersökningar där på sjukhuset då? Nu kan du inte krysta, nu kan du krysta, krysta nu. Kan jag själv…!?
För finns det något här i världen som jag väljer att verkligen veta, bortom alla tvivel, så är det att Mimansa inte är korkad och ansvarslös. Mimansa är den enda människa i världen som jag inte skulle vara (så) rädd att låta fatta beslut för min räkning. Den enda som bryr sig om att ta reda på vad frågan är innan hon kommer med svaret. Den som inte måste låtsas att hon alltid vet utan har styrkan och modet att leva ärligt också med det man inte kan veta. Nej, Mimansa är inte korkad och ansvarslös. Alltså måste det vara så att jag kan föda barn. (Detta är en elementär logikens grundlag, deduktion kallas det. Föga anade jag att den skulle komma till sådan användning i mitt liv då jag först stiftade bekantskap med den på grundkursen i logik för tio år sedan!)
Att jag kan föda barn. Nu är vi inne i utdrivningsskedet.
* * *
Vid mina båda tidigare förlossningar var det ett väldigt prat om spinaetaggarna. Nu står huvudet och stampar vid spinae, nu har det trängt ner till strax nedom spinae. Jag såg för mig det stackars barnet som fastnat ovanför dessa hemska bentaggar inne i min kropp, hur jag med mitt krystande brutalt pressade dess huvud mot dem, förbi dem… Den här gången hade jag istället bilden av min stora mage som skulle fås att dyka under blygdbenet. Med en sådan bild känns krystandet mer logiskt, mer konstruktivt. För mig spelar det roll vilka ord man väljer.
Mimansa lyssnar med tratten mellan två värkar.
- Ska du inte lyssna under värk då?
- Det går inte att lyssna under värk med den här.
Va!? Måste man inte lyssna under värk?! Lurad igen. Jaja.
Jag står nu på knä i soffan och krystar. Men det känns inte bra, jag vill in i sovrummet. Tar mig mödosamt dit, har svårt att hitta en bra ställning, vill liksom stå men inte med benen intill varandra. Ställer mig till slut i en mycket säregen ställning med ena foten på golvet och den andra på sängen.
- Känns det verkligen bra sådär? undrar Mimansa.
Nå, bra och bra, det gör så ont, så fruktansvärt, helvetiskt jävla outhärdligt ont!!!
* * *
Av mina tre förlossningar var det här avgjort den som gjorde mest ont. Det beror på att på sjukhuset var jag så upptagen med att hålla koll på vad personalen skulle hitta på att jag egentligen inte hade tid att fundera särskilt mycket på mig. Mitt huvudsakliga bekymmer var då att personalen skulle bli så rädd eller illa till mods av min smärta att de skulle påtvinga mig “hjälp” och “lindring”. För att avstyra detta var jag hela tiden tvungen att förminska, förringa, förneka smärtan: inte är nu det här så farligt, ta det bara alldeles lugnt, snälla barnmorskan, jag fixar det här ska du se.
Det behöver jag inte den här gången. Genom att vara hemma har jag redan på ett tillräckligt övertygande sätt sagt ifrån att jag faktiskt inte vill ha smärtlindring, och jag har sett till att omge mig med människor som vet att “det gör ont” inte betyder detsamma som “jag vill bli bedövad”. Jag vågar tillåta mig att skrika just precis det som kan hjälpa mig.
Jag skriker ‘Nej, det gör för ont!’, ‘Jag vill inte måsta göra det här!’, ‘Jag kan inte, det går inte!’. Jag vågar uttrycka att det gör just så ont som det gör. Och ingen säger: ‘Nej, det är sant, du klarar inte det här’, utan istället ‘Ja, det är sant, just så ont gör det.’ Jag får vara i fred i smärtan, jag får vara Hon Som Föder, hon som i all sin litenhet, otillräcklighet och rädsla är stark och modig nog att stå öga mot öga med denna smärta i all dess väldighet. Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.
Om jag kunnat skulle jag ha smitit. Jag menar inte smärtlindring, jag menar smitit bara. Smitit undan. Och TACK TACK TACK, Liv, för att jag inte kunde det. Tack, Liv, för att du gav mig denna uppgift, för att du trodde mig om detta! Jag gjorde det. Jag klarade det. Jag!
* * *
Efter en stunds krystande orkar jag inte stå sådär längre, jag ställer ner den andra foten på golvet också. Jag tycker att jag krystar och krystar men inget händer.
- Då tränger det antagligen ned lite till för varje värk, säger Mimansa lugnt. Denna tillit!
Jag har bestämt att den här gången vill jag känna efter barnets huvud redan inne i mig. (På sjukhuset hade det för mig varit fullständigt otänkbart, oanständigt, så gör man inte på offentlig plats. Fast en massa andra människor rotade ju runt där förstås. Man ska inte störa personalens viktiga arbete.)
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men jag blir oerhört förvånad när jag känner mitt öppna sköte: varmt, mjukt, glatt, underbart, som en smekning är det, detta som av Freud kallats ett ingenting, ett “redan kastrerad”, som mina föräldrar kallat äckligt, smutsigt, pinsamt. Min kropp!
När huvudet sedan kommer gör det så ont att jag inte vågar känna.
- Nu spricker jag! vrålar jag.
- Jag tror inte det, säger Mimansa lugnt, den kommer så långsamt och försiktigt.
Försiktigt! Det var det dummaste jag hört, den sliter sönder mig ju!!
Nu har jag tappat greppet. Det gör så ont, jag krystar och krystar, jag kan inte längre känna någon skillad på värk och inte värk, det gör bara ont ont, det är kaos, det går inte… Då hör jag Mimansas lugna rytmiska flämtande i mitt öra: hh, hh, hh, hh… Här är stigen, här kan du gå lite lättare om du vill. Jag är inte ensam! Någon bryr sig om mig.
Plötsligt hör jag Freyja bakom mig:
- Titta, vilken fin näsa!
Och Sindre:
- Fin! Näsa!
Näsa!?!?! Har näsan kommit?! Jag känner efter: Ett huvud!!! Ett alldeles mjukt, varmt, skrynkligt litet huvud!!!
Ont, ont.
- Krysta lite till, säger Mimansa lågt. Jag gör det, och hakan kommer ut, smärtan minskar lite.
Nu ska det var klart, de förra barnen slank ut av sig själva när jag krystat ut huvudet. Men den här ungjäveln sitter fast med axlarna. Detta är fusk! Orättvist! Kontraktsbrott! Det skulle vara klart nu!
- Jag skulle vilja hjälpa det här barnet lite, säger Mimansa.
- JA TACK, vrålar jag. Jag vill att det ska vara klart NU!!!
Mimansa lirkar lite med mellangården. För första gången under förlossningen skiter jag i ajaj-jaja-andet och skriker nej, Nej, NEJ – och så ligger hon där. Eirin.
Mimansa har tagit emot henne och lagt henne mellan mina ben så att jag får ta upp henne. Mitt barn. Mitt barn! Hon är inte klok, komma hit till mig! Mig! Min Gud, vilken modig varelse! Komma hit alldeles oskyddad, lita så på mig! Älskade lilla, välkommen!
Hon är lite slapp, blå, vad ska jag göra, inte vet ju jag, känner mig oändligt tafatt, börjar man andas av kärlek? Mimansa gnider henne lite på ryggen. (“Cutanstimuleras försiktigt och kommer sig fint”, står det i journalen. Så knasigt, att kalla en smekning för “cutanstimulering”! Vad är det för en värld som måste ta till sådana ord!?)
* * *
Jag blöder. Skönt, varmt liv flödar ur mitt sköte, jag känner hur det rinner, som en smekning inuti mig, det samlas i en behaglig pöl under mig, runt mig på sovrumsgolvet. Tänk, här sitter jag i en sjö av mitt eget blod på mitt eget inte särskilt rentvättade sovrumsgolv och håller mitt eget gudabarn med min egen kropp! Detta är livet, detta är meningen, detta är heligt. Jag födde. Jag födde henne, och samtidigt föddes jag.
Mimansa tycker att blodsjön blivit lite väl stor (synd, jag hade gärna velat blöda mer, det var skönt!), nu är det dags att få ut moderkakan. Det vill jag göra. Åse, min reservbarnmorska, har sagt att man kan göra det själv. Min kropp. Jag klipper navelsträngen, jag vill klippa själv. Sedan får Nisse ta Eirin medan jag ställer mig på knä och drar i navelsträngen. Den är varm, mjuk – och mycket hal. Till slut får Mimansa dra, jag lyckas inte dra och krysta samtidigt. Så känner jag hur moderkakan glider ut. Min moderkaka glider ut ur mitt sköte. (Vid de båda tidigare förlossningarna försvann de bara, barnmorskan drog ut dem utan att det hade något med mig att göra, jag kände inget.)
Efteråt sitter vi där i sängen allihop. Tre barn!!! Vilken rikedom. Det är ofattbart. Alla dessa människor i min säng. Min familj. Min tillhörighet. Och för första gången i mitt liv sover Edward. Djupt djupt sover han. Inte ett endaste fel är det på detta.
- Mamma, du är bra på att föda barn du, säger Freyja.
- Ja, vi kvinnor är det, svarar jag.
* * *
Jag skriver ner den här berättelsen ungefär ett år efteråt. Medan jag skriver lägger jag märke till hur jag själv har vuxit genom det jag fått uppleva, vad min hemförlossning betytt för mig i mitt liv (förutom att vara en av dess absoluta höjdpunktsupplevelser). Jag blir medveten om hur mycket som förändrats för mig i och med detta att jag födde hemma, på mina alldeles egna villkor.
Jag tycker plötsligt att min kropp duger som den är, ja till och med att den är vacker. Precis efter förlossningen stod jag och tittade på mig själv i spegeln och tyckte för första gången någonsin om det jag såg! Istället för att jämföra mig med gängse normer och studera allt som borde ha varit annorlunda, tyckte jag plötsligt att allt var just som det skulle. Det här är jag, jag ser ut såhär, det är min kropp, min fantastiska kropp som fött tre underbara barn, det är just den kropp jag vill ha! Det for genom mitt huvud: Besudla inte min kropp med era porrfilmsögon! INGEN ska någonsin mera få kränka min kropp.
Jag har blivit så kaxig. (Nå, i alla fall mer kaxig än förr…) Jag gör inte längre saker bara för att “man brukar göra så”, “de vill att man gör så” eller “alla andra tycker om det”. Jag bryr mig inte lika mycket om vad folk tänker om mig. Jag visar mer av mig själv och blir därmed oftare betraktad som underlig, men hittar i gengäld de människor jag verkligen tycker om.
Jag litar mer på min egen känsla, på att mina känslor är goda vägvisare till det som är bra för mig. Jag blir inte lika ofta som förr bortdribblad och förvirrad. När jag inte förstår, inte får saker att hänga ihop, har jag ofta tänkt att det måste vara något fundamentalt fel på mig. Idag tänker jag (för det mesta) att det spelar i så fall ingen roll, det är hur som helst jag, sådan som jag är, felaktig eller inte, som har uppgiften att leva mitt liv, som måste göra mina val utifrån mina upplevelser. Om någon vill kalla mina upplevelser och val felaktiga så angår det egentligen inte mig. Sanningen är alltid subjektiv, och det är bara jag som sitter inne med min sanning.
Edward, han lever och går an. Men vi är mer jämnbördiga nu. Ibland har han fortfarande övertaget, och det kan jag förlåta mig, men för det mesta låter jag honom inte styra mig. Jag lägger armen om hans axlar och säger till honom: Du, Edward, jag tar hand om det här, allt är precis som det ska vara, gå och lägg dig du.
* * *
Moderkakan lade vi i kylskåpet och beundrade i lugn och ro någon dag senare. (Det är bättre, tycker jag – just när den kom ut var jag så att säga mer intresserad av själva Eirin.)
- Mamma, var är min moderkaka? undrade Freyja.
- Den gjorde de medicin av.
Det gör ont i mig – Sindres slängde de i soporna. Jag förstod inte att be att få ta vara på dem. Jag förstod inte. Det gör ont.
På våren ordnade vi en fest och planterade Eirins moderkaka och ett körsbärsträd utanför köksfönstret. Barnens träd. Mitt på höghusgräsmattan, synnerligen förmätet. (Vi hade bett om lov att plantera trädet, moderkakan nämnde vi inte.) En vacker planteringsceremoni, mitt i hällregnet, och sedan fest och god mat.
//Nu, tretton år senare, när jag lägger ut detta på nätet, har den lilla plantan, med hjälp av näringen från moderkakan, blivit ett stort, livskraftigt träd. Vi har flyttat, så nu står det där till glädje för andra människor, men vi brukar åka dit ibland och hälsa på det.//
* * *
Jag skulle vilja avsluta med ett stort och innerligt Tack. Tack, Eirin, för att du kom till oss. Tack, Freyja och Sindre, tack, Nisse. Tack, Mimansa och Åse, mina jordemödrar. Tack, alla som gått före mig, och alla som går bredvid mig. Tack, Liv, för denna ofattbara gåva!!!